Leif Ricky Mfalme Alfredsson

Leif Ricky Mfalme Alfredsson, svensk medborgare.

Kazuri

Vi var för ett tag sedan, när familjen Johansson/Strand var här, på besök på Kazuris verkstad i Karen. Kazuri är ett vinstdrivande företag som arbetar mycket med socialt ansvar mot sin personal. Man har ca 400 anställda, mestadels ensamstående kvinnor ifrån Kibera vilket sägs vara Afrikas största slum. Nedan ser ni deras företagsmålsättning eller filosofi.



Man producerar smycken av lera samt andra keramikprodukter och de verkar vara ganska populära. Där vi bor har man t.ex. en egen affär i vårt närmsta köpcenter. Jag vet att de också har en agent som distribuerar smyckena med ensamrätt i Skandinavien. Jag gissar att kombinationen estetiskt tilltalande produkter samt socialt ansvarstagande är ett tilltalande koncept och jag hoppas att det kommer att fortsätta vara det eftersom det verkar vara en win win situation för såväl anställda som ägare. Nedan är några bilder från vårt besök i verkstaden.



Hit kommer leran med lastbilar från den kenyanska landsbygden och det första som händer är att den bearbetas så att den går att använda till att tillverka smycken.





Sedan kan man börja att formge den.



Det görs av dessa kvinnor.





Keramikverkstaden.







Som nyanställd får man gå i en typ av skola under några månader för att lära sig hur man skall tillverka alla produkter.



I en annan del av verkstaden så arbetar man med att måla stenarna i allsköns vackra färger.













Här är lagret. Man gör ca 5 miljoner stenar om året och varenda en räknas manuellt och bokförs!



Smyckestillverkning.









Så här såg det ut i den närliggande butiken.

Igår fick vi så den slutgiltiga domen i adoptioncase 186/2010. Ricky Mfalme är numera svensk medborgare! Även om hela processen på sätt och vis ju bara är en transportsträcka (då ju alla som kommer hit redan genomgått en utredning där man ansetts vara lämpliga adoptanter) så innebär de här små delmålen ett litet glädjesprång varje gång. Barnbesked, resa, första gången vi fick träffa Ricky, när vi fick honom i vår vård, slutet på fosterperioden, de två domstolsbesöken och slutligen själva domslutet. Varje del känns stort i sig liksom.

Men så klart så är ju domstolsbeslutet det slutgiltiga målet och den verkliga anledningen att fira!

Livet här nere kan verkligen vara en ynnest om man kan koppla bort alla tankar på processens gång och bara njuta av att vara här. Varenda dag är som en perfekt svensk sommardag och så har det varit under nästan hela tiden vi varit här. Man kan sitta på balkongen om kvällarna, man kan vara ute med barnen så mycket man bara vill och man kan cruisa omkring i korta brallor och t-skjorta mest hela tiden. Dessutom kan man äta goda, färska jordgubbar för 10-15 kr litern just nu! Jag och Ricky var ute och vandrade häromdagen och det började bli lunchdags så vi slank in på en Kinarestaurang. Jag bara kände hur enkelt och härligt allt kändes när vi satt där i deras trädgård och väntade på maten. Jag tog en öl och bara njöt av det goda livet medan Ricky sprang omkring och lekte i den stora trädgården.

Nästa år när vintern återigen har oss i sitt obarmhärtiga grepp och mörkret letar sig in i varje vrå, då vet jag att vi kommer att längta efter detta och drömma om en söndagseftermiddag på Valencia Garden tillsammans med andra familjer.

Men nu har vi en hel månad på oss att njuta av den tid vi har kvar här och det skall vi göra vårt bästa av! Den 20 april landar vi på Kastrup lagom till att fira påsk i Mölle och då börjar en ny tid, en tid som vi trots allt ser fram emot jättemycket!

Ses snart!

Då var det klart (nästan)!

Idag var vi i rätten för vår andra hearing. Vi visste inte riktigt vad vi kunde vänta oss eftersom det var en helt ny domare. Den andre domaren som vi hade på vår första hearing ger beslut efter 5-7 veckor så vi räknade med att vara klara någon gång fram i maj. Nu visar det sig dock att vi kommer att få vårt beslut den 17 mars istället!

Ni kan därmed vänta oss åter i Sverige i mitten på april efter att vi fixat med pass, gjort en avstickare till Tanzania samt sugit ut det sista av sommaren här. Sedan skall det bli trevligt med lite vår innan vi får sommar igen!

Ikväll hade vi en liten sammankomst med andra familjer för att fira lite och det kändes toppen. Nu behöver vi inte gå och fundera på hur lång tid processen kommer att ta utan ovissheten är som bortblåst och vi kan se på resten av vår tid här som semester!

Hakuna matata!

Diani Beach.

Efter att tåget anlänt Mombasa tog vi oss vidare med taxi till Leopard Beach Resort vid Diani Beach. Inte så mycket mer att orda om än att vi hade fem underbara dagar med de bästa av vänner. En sådan här semester består ju till stor del av att slappa vid poolen, hänga på stranden och doppa sig i den Indiska Oceanen samt att hugga in på de förträffliga bufféer som stället ställde till förfogande. Mellan varven slank det också ner några kalla malt samt tropiska drinkar. Ni förstår att stämningen var avslappnad.

Vi lämnade stället med ett leende på våra läppar samt ett löfte om återseende av detta underbara hav och dess fantastiska stränder.




Hotellet.














Sista kvällen hade de dukat upp utomhus för en underbar grillbuffé.






Flickorna svalkar sig i den sköna kvällsbrisen.


Ida var nöjd med sin "drink".




Veronica och Kristina den äldre på promenad i en ljummen ocean.

Tågresa Nairobi-Mombasa

Så var det då äntligen dags för oss att återvända till swahilikusten vilket vi hade längtat efter länge. Vi tycker alla om att att åka tåg (för Ricky var det ju så klart första gången) och ville så klart inte missa detta tillfälle att åka tåg i Kenya. Många vi känner hade ju gjort turen före oss men de hade haft väldigt blandade upplevelser så vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta.

Vi var på plats i god tid eftersom vi till varje pris ville undvika att fastna i Nairobitrafiken, vilken ofta är en dräpare, och missa avgången. Det visade sig dock att vi var där ca en timma innan incheckning plus att tåget var försenat ytterligare en timma. Just det här med förseningar var någonting som vi hade blivit varse att det är mer regel än undantag. Tåget skall avgå kl 19.00 och vara framme i Mombasa 8.00 på morgonen. Våra finska grannar hade anlänt 14.00... På frågan när tåget normalt är framme fick de det något svävande svaret "Between eight in the morning and eight in the evening"!


Liv och rörelse utanför stationen.


Biljettförsäljare.


Väntan på incheckning.



Tågen är av gammal modell, gissar 50-60 talet, men höll ganska god standard även om det var något trångt. Vi hade blivit varnade för att det skulle finnas kackerlackor men det såg vi inte en enda på hela resan. Toaletterna var i och för sig inte speciellt mysiga vilket jag blev varse då jag orutinerat nog klämde i mig fyra öl till middagen vilket störde nattsömnen något (jag vet, jag börjar bli gubbe). Men jag gillar i och för sig att vara vaken när jag reser och låg större delen av natten och kollade ut genom fönstret


Vårt lok.


Inte vår kupé som tur var!






Ricky klämmer sig fram i de trånga gångarna.






Middag och öltankning.

Tåget går bl.a. genom delar av Tsavo nationalpark men jag såg inga djur då det var becksvart ute. Däremot stannade tåget på ganska många ställen längs vägen och då kunde man förnimma ett annat samhälle än det man lever i i Nairobi. Små byar där livet har ett annat tempo än i metropolen Nairobi. Typiska byar där merparten av de människor som lever i Nairobi kommer från och som man har sin familj i, som man lämnat för att man hoppas på en bättre framtid i den andra världen.

Men jag har ALDRIG någonsin sett en sådan stjärnhimmel! De ljuskällor man såg när tåget segade sig fram genom landskapet var fotogenlampor eller brasor som mer skönjdes som små blinkande prickar än något som lyste upp. När man kollade upp mot stjärnorna så kändes det som att man såg rakt in i Vintergatan, så där som man ibland kan se på bilder men aldrig i verkligheten. Kristina den äldre sa senare att man kan skåda något liknande när man åker upp på fjället i Fjätervålen.

Tåget lät som det gjorde när man åkte mellan Skee och Strömstad förr i tiden och man kände och hörde varenda skarv. Resten av familjen sov som stockar så det var tydligen rätt rogivande.

När gryningen kom så såg vi ett vackert landskap där bebyggelsen är glesare och trafiken är minimal. Kvinnor sågs göra sina morgonsysslor och banan kantades av människor, mestadels barn, som var nyfikna och kanske hoppades på någon allmosa från de passerande passagerarna. Kristina och Ida gav bort merparten av sitt godis vid ett stopp vilket skapade lite kalabalik.


Det var ett långt tåg, våran vagn var någonstans på mitten.


Det öppna landskapet. Man kan skönja några hus/hyddor.




Det stod många barn längs rälsen.


Vi närmar oss Mombasa och åker bl.a. förbi en soptipp. Mombasa lockar också till sig människor med drömmar om ett bättre liv, några hamnar här för sin överlevnad.


Stationen i Mombasa.

Vid 9.30 var vi framme i Mombasa (nästan punktligt! :). Värmen och fukten välkomnade oss, vi var tillbaks vid Indiska Oceanen!

Mot Diani Beach!