Swahili för invandrare

Leif Ricky Mfalme Alfredsson

2011-04-02T11:04:00.001-07:00

Leif Ricky Mfalme Alfredsson, svensk medborgare.

Kazuri

2011-03-24T11:46:00.000-07:00

Vi var för ett tag sedan, när familjen Johansson/Strand var här, på besök på Kazuris verkstad i Karen. Kazuri är ett vinstdrivande företag som arbetar mycket med socialt ansvar mot sin personal. Man har ca 400 anställda, mestadels ensamstående kvinnor ifrån Kibera vilket sägs vara Afrikas största slum. Nedan ser ni deras företagsmålsättning eller filosofi.

Man producerar smycken av lera samt andra keramikprodukter och de verkar vara ganska populära. Där vi bor har man t.ex. en egen affär i vårt närmsta köpcenter. Jag vet att de också har en agent som distribuerar smyckena med ensamrätt i Skandinavien. Jag gissar att kombinationen estetiskt tilltalande produkter samt socialt ansvarstagande är ett tilltalande koncept och jag hoppas att det kommer att fortsätta vara det eftersom det verkar vara en win win situation för såväl anställda som ägare. Nedan är några bilder från vårt besök i verkstaden.

Hit kommer leran med lastbilar från den kenyanska landsbygden och det första som händer är att den bearbetas så att den går att använda till att tillverka smycken.

Sedan kan man börja att formge den.

Det görs av dessa kvinnor.

Keramikverkstaden.

Som nyanställd får man gå i en typ av skola under några månader för att lära sig hur man skall tillverka alla produkter.

I en annan del av verkstaden så arbetar man med att måla stenarna i allsköns vackra färger.

Här är lagret. Man gör ca 5 miljoner stenar om året och varenda en räknas manuellt och bokförs!

Smyckestillverkning.

Så här såg det ut i den närliggande butiken.

2011-03-18T08:03:00.000-07:00

Igår fick vi så den slutgiltiga domen i adoptioncase 186/2010. Ricky Mfalme är numera svensk medborgare! Även om hela processen på sätt och vis ju bara är en transportsträcka (då ju alla som kommer hit redan genomgått en utredning där man ansetts vara lämpliga adoptanter) så innebär de här små delmålen ett litet glädjesprång varje gång. Barnbesked, resa, första gången vi fick träffa Ricky, när vi fick honom i vår vård, slutet på fosterperioden, de två domstolsbesöken och slutligen själva domslutet. Varje del känns stort i sig liksom.

Men så klart så är ju domstolsbeslutet det slutgiltiga målet och den verkliga anledningen att fira!

Livet här nere kan verkligen vara en ynnest om man kan koppla bort alla tankar på processens gång och bara njuta av att vara här. Varenda dag är som en perfekt svensk sommardag och så har det varit under nästan hela tiden vi varit här. Man kan sitta på balkongen om kvällarna, man kan vara ute med barnen så mycket man bara vill och man kan cruisa omkring i korta brallor och t-skjorta mest hela tiden. Dessutom kan man äta goda, färska jordgubbar för 10-15 kr litern just nu! Jag och Ricky var ute och vandrade häromdagen och det började bli lunchdags så vi slank in på en Kinarestaurang. Jag bara kände hur enkelt och härligt allt kändes när vi satt där i deras trädgård och väntade på maten. Jag tog en öl och bara njöt av det goda livet medan Ricky sprang omkring och lekte i den stora trädgården.

Nästa år när vintern återigen har oss i sitt obarmhärtiga grepp och mörkret letar sig in i varje vrå, då vet jag att vi kommer att längta efter detta och drömma om en söndagseftermiddag på Valencia Garden tillsammans med andra familjer.

Men nu har vi en hel månad på oss att njuta av den tid vi har kvar här och det skall vi göra vårt bästa av! Den 20 april landar vi på Kastrup lagom till att fira påsk i Mölle och då börjar en ny tid, en tid som vi trots allt ser fram emot jättemycket!

Ses snart!

Då var det klart (nästan)!

2011-03-04T09:02:00.000-08:00

Idag var vi i rätten för vår andra hearing. Vi visste inte riktigt vad vi kunde vänta oss eftersom det var en helt ny domare. Den andre domaren som vi hade på vår första hearing ger beslut efter 5-7 veckor så vi räknade med att vara klara någon gång fram i maj. Nu visar det sig dock att vi kommer att få vårt beslut den 17 mars istället!

Ni kan därmed vänta oss åter i Sverige i mitten på april efter att vi fixat med pass, gjort en avstickare till Tanzania samt sugit ut det sista av sommaren här. Sedan skall det bli trevligt med lite vår innan vi får sommar igen!

Ikväll hade vi en liten sammankomst med andra familjer för att fira lite och det kändes toppen. Nu behöver vi inte gå och fundera på hur lång tid processen kommer att ta utan ovissheten är som bortblåst och vi kan se på resten av vår tid här som semester!

Hakuna matata!

Diani Beach.

2011-02-22T04:22:00.001-08:00

Efter att tåget anlänt Mombasa tog vi oss vidare med taxi till Leopard Beach Resort vid Diani Beach. Inte så mycket mer att orda om än att vi hade fem underbara dagar med de bästa av vänner. En sådan här semester består ju till stor del av att slappa vid poolen, hänga på stranden och doppa sig i den Indiska Oceanen samt att hugga in på de förträffliga bufféer som stället ställde till förfogande. Mellan varven slank det också ner några kalla malt samt tropiska drinkar. Ni förstår att stämningen var avslappnad.

Vi lämnade stället med ett leende på våra läppar samt ett löfte om återseende av detta underbara hav och dess fantastiska stränder.

Hotellet.

Sista kvällen hade de dukat upp utomhus för en underbar grillbuffé.

Flickorna svalkar sig i den sköna kvällsbrisen.

Ida var nöjd med sin "drink".

Veronica och Kristina den äldre på promenad i en ljummen ocean.

Tågresa Nairobi-Mombasa

2011-02-21T20:23:00.000-08:00

Så var det då äntligen dags för oss att återvända till swahilikusten vilket vi hade längtat efter länge. Vi tycker alla om att att åka tåg (för Ricky var det ju så klart första gången) och ville så klart inte missa detta tillfälle att åka tåg i Kenya. Många vi känner hade ju gjort turen före oss men de hade haft väldigt blandade upplevelser så vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta.

Vi var på plats i god tid eftersom vi till varje pris ville undvika att fastna i Nairobitrafiken, vilken ofta är en dräpare, och missa avgången. Det visade sig dock att vi var där ca en timma innan incheckning plus att tåget var försenat ytterligare en timma. Just det här med förseningar var någonting som vi hade blivit varse att det är mer regel än undantag. Tåget skall avgå kl 19.00 och vara framme i Mombasa 8.00 på morgonen. Våra finska grannar hade anlänt 14.00... På frågan när tåget normalt är framme fick de det något svävande svaret "Between eight in the morning and eight in the evening"!

Liv och rörelse utanför stationen.

Biljettförsäljare.

Väntan på incheckning.

Tågen är av gammal modell, gissar 50-60 talet, men höll ganska god standard även om det var något trångt. Vi hade blivit varnade för att det skulle finnas kackerlackor men det såg vi inte en enda på hela resan. Toaletterna var i och för sig inte speciellt mysiga vilket jag blev varse då jag orutinerat nog klämde i mig fyra öl till middagen vilket störde nattsömnen något (jag vet, jag börjar bli gubbe). Men jag gillar i och för sig att vara vaken när jag reser och låg större delen av natten och kollade ut genom fönstret

Vårt lok.

Inte vår kupé som tur var!

Ricky klämmer sig fram i de trånga gångarna.

Middag och öltankning.

Tåget går bl.a. genom delar av Tsavo nationalpark men jag såg inga djur då det var becksvart ute. Däremot stannade tåget på ganska många ställen längs vägen och då kunde man förnimma ett annat samhälle än det man lever i i Nairobi. Små byar där livet har ett annat tempo än i metropolen Nairobi. Typiska byar där merparten av de människor som lever i Nairobi kommer från och som man har sin familj i, som man lämnat för att man hoppas på en bättre framtid i den andra världen.

Men jag har ALDRIG någonsin sett en sådan stjärnhimmel! De ljuskällor man såg när tåget segade sig fram genom landskapet var fotogenlampor eller brasor som mer skönjdes som små blinkande prickar än något som lyste upp. När man kollade upp mot stjärnorna så kändes det som att man såg rakt in i Vintergatan, så där som man ibland kan se på bilder men aldrig i verkligheten. Kristina den äldre sa senare att man kan skåda något liknande när man åker upp på fjället i Fjätervålen.

Tåget lät som det gjorde när man åkte mellan Skee och Strömstad förr i tiden och man kände och hörde varenda skarv. Resten av familjen sov som stockar så det var tydligen rätt rogivande.

När gryningen kom så såg vi ett vackert landskap där bebyggelsen är glesare och trafiken är minimal. Kvinnor sågs göra sina morgonsysslor och banan kantades av människor, mestadels barn, som var nyfikna och kanske hoppades på någon allmosa från de passerande passagerarna. Kristina och Ida gav bort merparten av sitt godis vid ett stopp vilket skapade lite kalabalik.

Det var ett långt tåg, våran vagn var någonstans på mitten.

Det öppna landskapet. Man kan skönja några hus/hyddor.

Det stod många barn längs rälsen.

Vi närmar oss Mombasa och åker bl.a. förbi en soptipp. Mombasa lockar också till sig människor med drömmar om ett bättre liv, några hamnar här för sin överlevnad.

Stationen i Mombasa.

Vid 9.30 var vi framme i Mombasa (nästan punktligt! :). Värmen och fukten välkomnade oss, vi var tillbaks vid Indiska Oceanen!

Mot Diani Beach!

Morgon i Nairobi National Park

2011-02-11T22:57:00.000-08:00

Hej på er!
Nu ekar det tungt i lägenheten då Leon, Elliot och Ida åkte hem igår. Ricky gick omkring och letade efter dom när han vaknade och vi saknar dom redan.

Det kommer en uppdatering på bloggen snart angående vår resa till kusten lite annat.

Håll till godo med detta foto från gryning i Nairobi National park så länge.

Lake Nakuru National Park

2011-01-31T03:48:00.000-08:00

Hej!
Här händer det saker. Ida och dom andra kom i onsdags och sedan dess har vi glidit runt på lite olika utflykter och så har vi delat på oss och åkt på safari på varsitt håll. Gillerstedts är i Masai Mara och väntas åter Nairobi i morgon. Själva tog vi med oss kusin Ida och åkte till Nakuru för en tvådagars safari med camping i Nakuru National Park. Vi åkte med Salaash, en lokal guide som har etablerat ett rykte bland svenska adoptanter här nere som en kunnig guide med en prisvärd produkt. Han anordnar safaris över hela Kenya, eller rättare sagt han skräddarsyr en safari dit man vill åka. Vi såg i alla fall fram emot en spännande safari i Lake Nakuru National Park.

Den största attraktionen i parken är dess stora population av Flamingos vilken sägs uppgå till uppemot två miljoner. När vi var där så var dock minst hälften av dessa i andra sjöar dit de migrerar av olika anledningar under delar av året (källa Salaash). Fågellivet överhuvudtaget sägs vara av extraordinär klass i parken. Jag är ju inte direkt känd som någon fågelskådare men visst kunde vi förstå att det var något utöver det vanliga. I övrigt så såg vi ganska stora mängder djur men tyvärr inga kattdjur vilket så klart var lite tråkigt för Ida eftersom detta var hennes första safari. Däremot fick hon komma väldigt nära noshörningar, både svarta och vita vilket man inte gör i de andra parkerna. Lite läskigt tyckte hon allt det var när vi stannade bilen bara några meter från de kolossala djuren (ja ja, lite läskigt tyckte väl kanske jag också att det var). Dessutom fick hon äntligen se sitt favoritdjur giraffen!

Vi spenderade natten mitt ute i parken där vi tältade på en plats anvisad för detta. Det blev verkligen en närhet till naturen som jag inte känt förut. Vilda djur som strövade runt campingplatsen och man låg och lyssnade på olika ljud hela natten. Det var stjärnklart och vi tände en brasa som vi satt runt tills vi gick och knöt oss runt 9 tiden. På morgonen stod jag upp vid 5.45 och såg hur solen så småningom kröp upp över trädtopparna. Jag bevittnade hur babianerna åter vågade sig ner från träden och jag hörde lejon som råmade i den tidiga morgontimman. Dessutom höll jag, när det ljusnat, på att komma i närkontakt med en ensam vattenbuffel när jag gick upp på en höjd. Salaash skrek åt mig att komma ner och väl nere så kunde jag se att buffeln bara var ett trettiotal meter från där jag stod. Salaash jagade bort den med lite patenterade läten och viftningar. En fin morgon! Babianerna var förövrigt ganska närgångna i sin jakt på föda. De verkade heller inte vara speciellt kräsna av sig då en av dem käkade upp Rickys bajsblöja :).

Andra dagen fick vi flera fina möten med djur av olika slag bland annat en stor hord giraffer till Idas stora nöje. Dessutom pausade vi på en utsiktsplats med en magnifik utsikt över såväl parken, sjön samt omgivningarna och staden Nakuru. Salaash berättade lite om parkens historia samt om dess framtid som verkar ganska dyster pga föroreningar och ett mindre vattentillflöde då bebyggelsen och storskaligt jordbruk i omgivningarna ökar. Vemodigt att beskåda någonting så vackert och samtidigt veta det sakta håller på att försvinna (om man får tro vår guide).

Vi kom hem vid 18 tiden och det var ett trött gäng som stapplade in i lägenheten. Veronica somnade när hon skulle lägga Kristina, jag somnade på soffan och stackars Ida kände sig nog övergiven innan hon också kvartade in efter en lång dag.

På fredag bär det av till kusten för några dagars skön lyxsemester på Diani Beach. Skall bli skönt att få ta sig ett dopp i den Indiska oceanen igen, det var ett tag sedan sist!

Mot Lake Nakuru!

Morgonrörelse i Nairobiförort.

Utsikt över del av Great Rift Valley.

Denna "altan" gick vi inte ut på.

Men vi handlade lite saker i shoppen.

En liten kaktus.

Ricky provar Veronicas nya mössa.

Läger för internflyktingar. Det finns ca 300 000 av dessa efter senaste valet.

Lunch. Saalash och hans praktikant Mary.

Typisk Matatu. "Konduktören" har ropat in kunder och hoppar nu på bilen som redan är i rörelse. Tid är pengar!

Safarins första skådade djur.

Vattenbufflar välkomnade oss till Lake Nakuru.

Det verkade nästan vara fler pelikaner än Flamingos.

Salaash förklarar hur pelikanerna samarbetar när de fiskar.

Denna noshörning blev lite aggressiv så vi skyndade oss därifrån...

Utsikt från Baboon Cliff.

Impalalala som Ricky säger.

Dags att sätta camp.

Kvällsmat.

Sedan tände vi en brasa.

Jag stod upp lite tidigare än övriga i familjen för att höra och se hur savannen vaknade till liv.

Denna vattenbuffel hade ett horn i sidan till mig.

Campingen.

Grannarna.

Gott med frukost i det fria.

Ida och Kristina spanar efter...

Giraffer!

Norning enligt Ricky.

Det var inte så mycket flamingos som vi hade trott.

Så här kan det tydligen se ut enligt google.

Men vi hade det väldigt trevligt!

Utsikt från andra sidan sjön.

Punka på hemvägen.

Fotbollsmatch vid internflyktingläger.

By längs vägen.

Kwaherini na karibuni

2011-01-25T08:51:00.000-08:00

Vi har verkligen haft trevligt med våra vänner Jerry, Malin, Isabella och Felix nu när de varit här på besök. Speciellt Kristina kommer nog att sakna dom nu när de åker vidare till kusten en vecka innan hemfärd. Igår var hon riktigt ledsen när de åkte :(.

Kwaherini...

Men redan imorgon kommer familjen Gillerstedt och kusin Ida och håller oss sällskap. Kan inte bli så mycket bättre!

Karibuni!

Hearing 1

2011-01-21T02:34:00.000-08:00

Tillbaks från dagens förhandlingar i domstolen. Det visade sig att hearing 1 mer var en formalitet än ett förhör. Domaren ställde ett par frågor (men bara till mannen så klart...) innan han utsåg Rickys guardian ad litem och det var det. In och ut på fem minuter. Ricky gjorde i och för sig sitt bästa för att domaren skulle märka honom vilket föranledde domaren att kommentera "it does not seem that he wants to be here". Judge Kimaru verkade annars vara en trevlig prick även om han är den sege av de två som har hand om adoptionsärenden. Han tar nämligen 5 veckor extra på sig att lämna ett formellt judgement jämfört med den andre. Nu har vi dock redan ställt in oss på detta så det känns ok. Tidsplanen åter Göteborg i april/maj står därmed fast.

Vi lovar att njuta av den tid vi har kvar tills dess!

Första hearing!

2011-01-20T10:15:00.000-08:00

Efter två månaders väntan är det i morgon dags för vår första hearing! Mer info följer, nu börjar det röra på sig lite!

Besökare

2011-01-19T12:02:00.000-08:00

Nordic sportsday gick av stapeln i lördags. Svenskar, finnar, norrmän och danskar mötes upp för att kora en nordisk mästare i den kenyanska exilen. Det var ett trevligt socialt arrangemang som anordnades på den internationella skolans fantastiskt fina område. Har ingen aning hur det gick i idrotterna men vi hade en fin fin dag med grillning som avslutning och livemusik som underhållning. Vi hade i alla fall klätt upp barnen dagen till ära.

Kolla den knutna näven, precis som Zlatan.

Ricky hade klätt sig i de finaste av färger.

Tidigt på söndagsmorgonen mötte jag upp Isabella, Felix, Jerry och Malin på flygplatsen. Dom hade turbospeedat genom passkontrollen och bagageutlämningen och stod redan ombytta och klara i sommarkläder när jag hann fram. Dom verkade mycket nöjda med solen och temperaturen!

Vi har haft några trevliga dagar tillsammans och i morse så åkte dom iväg på safari till Masai Mara. Jerry ringde när dom kommit fram och sa att de satt vid sitt tält och hade utsikt över ett fält där bufflar och elefanter betade!

Här är lite bilder så långt.

Jerry kramade en giraff men...

Malin tog det ett steg längre!

Öj!

2011-01-10T10:49:00.000-08:00

Hej alla!
Huga vad tiden går fort här, redan 10 januari! Lite skrivtorka har det varit här av olika anledningar men kanske mest för att det inte hänt så mycket här ett tag. Vi lever vårt lugna liv med våra rutiner. Men skönt har vi det. Vi har varit mycket på svenska skolan nu när den varit stängd för lov. Det är verkligen en oas och det är perfekt att ligga där vid poolen och bara ha det varmt och skönt. Barnen älskar att bada och det är perfekt! Och Kristina simmar riktigt bra nu!

Nu börjar det bli besökartider. Pernilla anlände i lördags och åker vidare till Mwanza vid Victoria sjön imorgon. Hon skall ut på ett eget äventyr då hon skall arbeta som volontär på ett barnhem i 6 månader. Det var trevligt att hon kunde landa här för ett besök först.

Från söndag så kommer vi sedan ha besök februari ut av olika konstellationer som flyr mörker och kyla där hemma för att passa på att träffa oss när vi är här nere. Fantastiskt tycker vi och välkomnar våra gäster med öppna armar!

En lite extra speciell gäst får vi i kusin Ida som har fått en resa i julklapp av sin familj! Ida har pratat om giraffer och hur de är hennes favoritdjur sedan förra gången vi var i Afrika. Nu skall hon få mata några ur sina egna händer!

Vi har enligt uppgift från vår advokat fått tid i rätten för vår första hearing den 21 januari. Visa av erfarenhet så tar vi dock inte ut något i förskott men hoppas ändock att det blir så.

Hej så länge!

Sommar och sol!

2010-12-27T10:01:00.000-08:00

Vi skypade med barnens mormor och morfar idag och fick se ett Mölle klätt i vacker vinterskrud. -4 C och plogbilen som for förbi krukmakeriet. Då för ett svagt ögonblick kände jag att det vore härligt att få traska runt i ett friskt vinterlandskap för en stund.

Men nu är jag tillbaks vid mina sinnens fulla bruk igen. Jag tycker att sommar är bättre än vinter alla gånger och då är vi på rätt plats just nu. ca 30 grader och blå himmel varje dag, hänga vid poolen och aldrig frysa. Vi är nöjda!

Här är en film från i somras då vi hade besök från Norge. Det är Jarand som berättar Norskevitser för Ameli och Kristina. Inmari göy!

Ha de på bade din gamle chokolade!

God Jul!

2010-12-26T09:21:00.000-08:00

Hej!
December betyder jultider här likväl som hemma, måhända i ett annat sceneri men ändock. Här är ett axplock bilder från den senaste månaden med lucia och olika julfester.

God fortsättning!

Luciafirande på svenska skolan.

Julfest med adoptionsfamiljerna.

När ingen gran finns att tillgå får man dansa runt poolen.

Ricky och Alixa provar hattar!

Kristina undrar var snön är...

Promenader i närområdet.

Posörer.

Julavslutning på förskolan med avslutningspjäs.

Kristina var häst.

Dans kring någonting som inte är en gran.

'

Jullunch hos familjen Janér.

På SVT World kunde man se Tyko Jonsson kl 17:00.

Några i familjen fick julklappar...

Maisha Poa

2010-12-18T11:32:00.000-08:00

Jag hade tänkt att besöka olika projekt som arbetar med hjälparbete eller utvecklingsarbete nu när vi bor i Nairobi. Det har inte blivit så mycket av den varan ännu men häromdagen besökte jag Maisha Poa, ett center som hjälper gatubarn i stadsdelen, tillika slumområdet, Kawangware. Maisha Poa fungerar huvudsakligen som ett drop-incenter ditt barnen/ungdomarna kan gå och få ett litet break från sitt liv på gatan. Barnen kan inte övernatta men de kan komma dit och tvätta sig samt tvätta sina kläder. Man kan också bara vara där för att få lugn och ro och komma bort från den verklighet de lever i en stund. Centret har öppet mellan 8-17 alla dagar. Förutom att fungera som ett drop-incenter sysslar man också med rehabilitering av gatubarn. Man försöker att fånga upp dem så tidigt som möjligt för att återföra dem till sina familjer, om de har någon. Det är ett tidskrävande arbete eftersom det tar tid att få barnen att öppna sig på ett ärligt sätt. Ju äldre barnen blir desto svårare blir arbetet.

Barnen kan tvätta sig själva och sina kläder.

Man försöker även att ge vissa av barnen utbildning. Det kan antingen vara att låta barnen gå i grundskola eller så kan det vara olika typer av yrkesutbildning om det är mer passande. Det händer även att man hjälper ungdomar att starta upp någon typ av verksamhet om man tror på att de är kapabla att klara det. Det kan vara småbusiness som att sälja kol eller frukt.

Utöver detta så har man även startat verkstäder där man tar nytta av ungdomarnas olika talanger. Genom dessa verkstäder kan man få lite inkomster till sin fortsatta verksamhet. Här tillverkar ungdomarna olika saker så som kort och halsband, det mesta från återvunnet papper. Det märks att många av ungdomarna har talang för olika saker. När jag var där såg jag några som höll på och lattjade runt på gräset och gjorde akrobatiska övningar. Andra ville visa upp sina skills i att rappa. Jag träffade Rabah-T som givit ut en egen skiva. Jag frågade honom vad han har för anknytning till Maisha Poa och han berättade att han hade levt som ett gatubarn sedan han var en liten pojke och att han alltid hade gått till Maisha Poa. Så småningom hjälpte de honom att utveckla sina talanger och hjälpte till med instrument. Nu kallas han tydligen Dagoretti Mfalme (kungen av Dagoretti, ett område vid Kawangware).

Rabah-T :=).

Ett annat arbete Maisha Poa sysslar med är att hjälpa flickor som fått barn i tidig ålder samt andra flickor som hamnat i prostitution. Föreståndaren sa att man nästan inte ser några flickor som lever som gatubarn i Kawangware och att det också reflekteras i hur många flickor som besöker centret. Hypotesen är att livet på gatan är alldeles för tufft för flickor och att dessa istället söker sig till prostitution i centrum av Nairobi eller hamnar som obetalda hushjälper i familjer med bättre ställt. I båda fallen hamnar man i utsatta positioner som är svåra att ta sig ur.

Jag fick en lång beskrivning av verksamheten och de beskrev den på ett övertygande sätt som får en att vilja vara delaktig på något sätt. De behöver volontärer av olika slag som kan komma och hjälpa till några timmar i veckan eller mer om man kan. Det kan t.ex. vara så att man har någon yrkesutbildning som kan vara till hjälp i deras verksamhet. De har en klinik ditt barnen kan gå och få gratis vård och där har man användning av volontärer med sjuksköterskeutbildning eller annan medicinsk utbildning. Man ger även barnen counseling och har då behov av terapeuter eller psykiatriker som kan prata med barnen. Man har dock förutom detta användning av folk som bara kan komma dit och umgås med barnen några timmar eller som kan göra olika aktiviteter med dem.

UNICEF beräknar att det finns ca 100 miljoner (!) gatubarn i världen. Ca 250 000 av dessa finns i Kenya. Med dessa siffror i åtanke så förstår man att center som Maisha Poa är viktiga institutioner i de samhällen man verkar och att de förtjänar all hjälp de kan få.

Här är en länk till UNICEF's beskrivning av gatubarn.

/Rino

Tredje advent, födelsedag och utflykt.

2010-12-13T13:16:00.000-08:00

Idag firade vi lucia med att göra en liten utflykt till David Sheldrick Wildlife Trust och deras elefantbarnhem. Det var fantastiskt att se hur man tar hand om små elefantbebisar som blivit föräldralösa av olika anledningar som t.ex. tjuvskytte (elfenben är fortfarande en åtråvärd vara, speciellt i Asien) eller konflikt mellan elefant-människa då de stora djuren kommer in på någons mark och äter och förstör. För närvarande finns det ett 15-tal elefanter på hemmet i åldrarna några månader till ca två år. Elefanterna slussas sedan ut i det vilda igen för att leva i sin normala miljö, en process som tar flera år och som övervakas noga.

Jag tycker att de verkar göra ett fantastiskt arbete på DSWT och det är verkligen värt ett besök om man är i Nairobi (vilket ni säkert är med jämna mellanrum).

Ricky fyllde 2 år igår (söndag). Så klart sjöng vi för honom och gav honom presenter, som Kristina givetvis öppnade till hennes stora glädje. Utvecklingen märks från dag till dag. Han pratar jättemycket, vi förstår nästan ingenting av det han säger, men man kan oftast se på ansiktsuttryck eller yviga gester vad det är han vill ha sagt.

Kristina har tyvärr fått öroninflammation och måste avstå poolen i några veckor. Tråkigt nu när hon precis börjar lära sig simma. Men lagom till jul så är hon säkert igång igen och simmar längder tillsammans med sin mamma!

Idag bjuder vi förutom bildern även på ett litet filmklipp.

So long!

Andra advent passerad och fosterperioden är slut.

2010-12-06T12:39:00.000-08:00

Hej!

Nu börjar det bli riktigt behagligt här nere. I stort sett varje dag har vi 25-30 grader och blå himmel, ungefär som en riktigt bra sommar i Sverige och vi gör vårt bästa för att njuta av det. Det har varit ganska mycket bad i vår pool här men även på svenska skolan som har en större pool. Tyvärr har Ricky varit lite förkyld så han får inte bada och då kan han heller inte vara vid den (annars river han upp himmel och helvete). Nu börjar även Kristina bli lite krasslig så vi får försöka hålla oss från pooler några dagar. Hon har förövrigt börjat lära sig att simma! Det är sant, från att med möda kunna trampa sig fram en bit i vattnet har hon nu börjat synkronisera armtag och benspark och det ser fraktiskt ut som hon börjar kunna nu. Hon kan i alla fall simma några meter och det känns bara som en tidsfråga tills hon simmar på allvar!

Vi har passerat fosterperioden sedan en vecka och hoppas nu att få en tid i rätten innan jul. Om inte så är det minst en extra månads väntan eftersom rätten inte öppnar igen förrän tredje veckan i januari. Vår advokat har sagt att vi är uppsatta på listan nästa fredag, 10/12 men vi är alldeles för rutinerade för att vare sig lita på eller tro på att så kommer att ske. Hur som helst så har vi inte räknat med att vara klara före april/maj så allt innan dess får vi se som bonus. Och vi har ingen brådska hem till kylan :).

Häromdagen var det pepparkaksbak här hemma. Kristina hade besök av Moltas, Ella och Kristina (grannen) och det bakades och tjuvåts av pepparkaksdegen för fulla muggar.Veronica och Kristina hade gjort en fantastiskt god deg måste jag säga!

I lördags bar det av till julmarknad på svenska skolan, en chans att dricka glögg och få i sig lite julskinka. Vet inte om jag har druckit glögg i kortbyxor förut faktiskt!

Anmälningarna om besök börjar droppa in. Än så länge har Andreas och Thomas bokat biljetten (åker 11/2) men två familjer till står praktiskt taget i kassan på KLM och betalar just nu och beräknas ner i januari och februari. Så nu ser det ut som vi har besök från mitten av januari till slutet på februari. Dessutom kommer Pernilla hit ett par dagar i början på januari för ett kort stopp på sin resa till Mwanza, Tanzania. Roligt! Karibu!

Hoppas att ni har en riktig fin vinter där hemma på alla sätt och vis så att vi kan få glädjande rapporter om hur ni njuter av skidåkning, långfärdsskridskor, pimpling och snö på jul samtidigt som vi här nere kan gotta oss lite extra åt att faktiskt slippa kylan en vinter. Alltså lite win win för oss alla!

Ha det gott så länge!

Rino

Banken står upp!

2010-12-01T22:29:00.000-08:00

Vi har fått tillbaka våra pengar!

Efter tre besök (långa och omständliga) hos den kenyanska polisen, otaliga samtal med banken hemma, samt ett samtal med svenska polisen har våra pengar återbetalats av banken. Vi är tacksamma för att vår kontaktperson på banken var så hjälpsam och snabb och det känns skönt att man kan lita på att banken rättar till sånt här när det uppenbarligen finns svagheter i systemet. Vi är dock fortfarande förundrade över hur detta hände och är oerhört nyfikna på att veta hur det gått till och om man någonsin kommer att få reda på vem som tagit pengarna.

Hursomhelst är vi väldigt lättade över att pengarna är tillbaka!

Nu skall jag shoppa :)!

/Veronica

Morföräldrar

2010-11-26T21:59:00.000-08:00

Tid är ett fenomen som sällan är konsekvent i sin påverkan på oss. Ni vet själva hur låååånga de där två övertidsminuterna, mot typ Trelleborg eller Gefle, är när man bara vet att de, (motståndarna), kommer att snubbla in en kvittering mot atleterna med matchens sista bollberöring. Ni vet också hur snabbt tiden går när man har ont om den, när man måste hinna till något eller när man inte har så mycket tid tillsammans med någon som man tycker om att umgås med.

Morfar Lennart och mormor Febe gjorde sig mödan att ta sig hela vägen från Mölle, Sweden till Nairobi, Kenya för att träffa vår familj och sitt nya barnbarn under några veckor och det betyder väldigt mycket för oss att de valde att göra denna resa. Nu, så här strax efter att de åkt, så känns det som att tiden denna gång valt att köra den snabba varianten. Samtidigt så skvallrar vårt fotobibliotek om några veckor som genererat många fina minnen för oss alla på kort tid och nu är det dags att smälta dessa intryck och omvandla de till bränsle som man kan tanka med när avstånd och saknad efter kära gör sig påmind.

Tack Febe och Lennart för att ni är så bra föräldrar, svärföräldrar och framför allt morföräldrar till era barnbarn!

Heja GAIS!

2010-11-20T03:43:00.000-08:00

Kristina fick en cykel när hon fyllde fyra och har cyklat runt i såväl Göteborg som Mölle under våren och sommaren, dock inte utan sina stödhjul. Hon ville verkligen ta bort dom men trots idoga försök fick hon inte riktigt till det att lära sig cykla på riktigt innan vi åkte.

Men! Nu har hon lekt med granntösen, fått låna hennes cykel och har utan vår hjälp lärt sig cykla själv!!!

Så nu har vi inhandlat en cykel i dom finaste av färger och Kristina flyger fram över savannen grasiöst som en gasell!

Safari i Masai Mara.

2010-11-15T10:31:00.000-08:00

Vi har varit på safari och berikat våra sinnen med intryck och upplevelser. Det sägs som bekant att bilder ibland säger mer än ord och vi går på det spåret i dagens inlägg. Bilderna är i kronologisk ordning (ungefärligt). Klicka på bilderna för större storlek.

En eftermiddag på ranchen.

2010-11-11T23:26:00.000-08:00

Kristina åkte med sin kompis Yrsa utanför stan och tog ridlektioner härom veckan. Hon tyckte det var jättekul!

Yrsa och Kristina.

Knorr hette Kristinas häst.

Det gällde att göra som instruktören sa.

Och hon tyckte det var jättekul!

Ricky fick prova också.

Glada miner!

2010-11-06T12:43:00.000-07:00

Nu drar vi på safari!

Bedragna

2010-11-03T10:52:00.000-07:00

Tidig morgon, Veronica ropar till mig (som inte riktigt känner för att gå upp) - Har du handlat på Nakumatt för 12 000 kr två gånger?

Jag lite yrvaket - Nej det tror jag inte.

Veronica - Då är det någon annan som handlat på vårt kort då.

Då vaknade även jag ur min slummer.

Så gick det till när vi upptäckte att vi har råkat ut för kontokortsbedrägeri. Vi vet ännu inte vad som har hänt eller hur, bara att någon har handlat på Veronicas kort som hon fortfarande har i sin ägo. Vi har varit ganska restriktiva vad det gäller kortanvändandet här nere och har mest tagit ut i automater men har betalt med kort i några affärer och på någon restaurang av det lite finare slaget. Med facit i hand skulle vi nog skippat de senare alternativen och bara tagit ut pengar i automater och betalat kontant men det är lätt att vara efterklok. Dessutom så kan det ju vara så att dom skimmat kortet i en automat också.

Vi har varit i kontakt med banken och både svenska och kenyanska polisen och nu pågår en utredning. Om vi får tillbaks pengarna eller inte vet vi inte ännu men det verkade inte helt omöjligt när vi pratade med banken. Besöket hos den kenyanska polisen var ju så klart en intressant upplevelse. Vi var på två ställen innan dom skickade oss till avdelningen för banksvindleri (bank fraud) på CDI, d.v.s. Criminal Investigation Department. Där fick vi träffa detective Owango, en hårdkokt utredare som påminde om Danny Glover i Dödligt vapen. Riggs såg vi dock inte röken av.

En läropeng man kan dra av detta är att aldrig ha mycket pengar på transaktionskontot i fall kortet blir kapat. Det brukar vi i och för sig inte heller men av olika anledningar hade vi mer än normalt just när banditerna slog till.

Tur för dom, otur för oss...

Tragiskt Nairobiderby

2010-10-28T11:42:00.000-07:00

Vi gick på fotboll igen i lördags jag och Daniel. Vi såg matchen Gor Mahia FC – AFC Leopards, vilken anses som den stora klassikern inom Kenyansk fotboll. Det är ett Nairobiderby och matchen hade haussats av medier och folk på gatan i flera veckors tid. Vi såg fram emot en bra match och en upplevelse utöver det vanliga, och det blev det också på många sätt. Dock inte riktigt som vi hade tänkt oss. Visst fick vi se en bra och intensiv match med en fantastisk inramning på ett fullsatt stadion, en upplevelse som jag hade velat beskriva här då jag tog en massa foton och filmade. Men... Allt det överskuggades av den tragedi som utspelades i samband med matchen och som vi inte blev riktigt medvetna om förrän efter matchen.

Den som kommer ihåg mitt inlägg om landskampen som vi aldrig kom in på minns att jag beskrev det som ganska kaotiskt vid insläppen. Det skedde inga större olyckor den gången (vad jag vet) men det blev desto värre denna gång.

Facit efter matchen blev 8 döda och ett 30-tal allvarligt skadade...

Alla döda efter att blivit ihjältrampade av en ostoppbar massa i en av arenans trånga insläpp och gångar. Exakt vad som hände går meningarna isär om. De ansvariga säger att det vara en mängd folk utan biljetter som rusade mot ingången och att trycket blev för stort på de som var längst fram när gaten så småningom kollapsade. Andra vittnen säger att det var människor med biljett, som blev otåliga när de hörde att matchen hade sparkat igång trots att köerna var långa utanför som började trycka på mot insläppet. Det som man vet är dock att organisationen kring arenan var helt undermålig. Det var bara 4 insläpp (av 15) öppna för att serva ca 20-30 000 personer. Och insläppen är bedrövligt trånga, ungefär som att gå in genom en vanlig dörr och sedan skall man gå 20-30 meter inne i en fyra meter bred gång. Även vid vårt insläpp var det trångt och lite småkaotiskt men inte värre än att vi kunde komma in. Det fanns inte heller några vakter eller poliser som kunde reglera den stora massan av tusentals människor vid det insläpp där olyckan skedde.Det fanns en ambulans i tjänst vid arenan och det tog tid att få fram den eftersom man inte hittade nycklarna (!). De ambulanser som kom utifrån kunde inte komma fram eftersom det inte fanns någon organisation på parkeringen med följd att alla parkerat lite huller om buller.

Det har så klart pratats mycket om tragedin i medierna här under veckan. Bl.a. kunde man idag läsa att fotbollsförbundet stänger av Nyayo och City stadium för spel vilket innebär att alla lag från Nairobi måste spela på andra orter (8 av 16 lag). Arrangörerna och de arena-ansvariga har fått utstå svidande kritik från alla håll och kanter och människorättsorganisationer och advokater står i kö för att hjälpa de drabbades familjer med stämningar. I The Standard (se till höger på sidan) hade man gjort en jämförelse med arenasäkerheten och de krav som borde ställas.

Det verkar som att många anser att det inte var frågan om det skulle ske en olycka utan snarare när, och svaret på den frågan blev alltså lördagen den 23/10 2010...

Oktoberlov

2010-10-24T11:01:00.000-07:00

Det har varit lov på Svenska skolan den senaste veckan och vi har därför försökt aktivera oss lite mer än vanligt. Det har varit en väldigt rolig och social vecka! Vi har varit med goda vänner i varmvattensbassäng!! Det var 30 grader i vattnet! Ingen ville gå upp ur poolen den dagen...

Sen har vi åkt vattenrutchkanor av stora mått, tränat Zumba, ridit på ridskola, gått crawlkurs, bakat, och idag har jag (Veronica) varit i Ngong Hills på vandring. Fullspäckat program med andra ord, men så kul vi har haft och så många trevliga vänner vi har fått här nere!

Bakade chapati gjorde jag och Kristina tillsammans med Mary i onsdags. Chapati äter man både i Indien, Tanzania och Kenya. Säkert också på många fler ställen än jag känner till. Barnen tycker väldigt mycket om chapati så vi tänkte att det skulle vara bra att kunna baka själva. Det visade sig inte heller vara särskilt avancerat, om än krävas lite övning.

Här är receptet om ni skulle vilja pröva hemma:

ca 10 st Chapati

2,5 dl ljummet vatten

1 msk socker

1 tsk salt

2 msk smaklös olja

2,5 dl grahamsmjöl

10 dl vetemjöl

Degen ska bli mättad på mjöl och bli lite seg när den är klar.

Blanda alla ingredienser enligt listan. När degen är knådad och klar häller man på ca en msk olja och låter den vila i ca 15 minuter. Kavla degen och rulla ihop den till en lång rulle. Dela upp degen i ca 3cm breda skivor.

Snurra upp dem och gör nya snurror där du stoppar in änden i mitten av snurran och lägg dem på bordet. Platta till dem lite. Kavla sedan ut dem så att de blir som pannkakor.

Stek dem i het panna. När du vänt chapatin häller du lite olja runt kanten på stekpannan. Snurra på chapatin så den inte bränns.

Tips:

Prova att ta olika mycket salt och socker för att få annan smak på chapatin. Vår kändes lite smaklös. Sen kanske man kan testa och pensla stekpannan med smör istället för olja – för smakens skull. Barnen åt med stor aptit i alla fall.

Öl eller fotboll?

2010-10-18T13:52:00.000-07:00

Förra lördagen var det dags för landskamp mellan Kenya och Uganda. Det var kval till Afrikanska mästerskapen och var viktigt för bägge lag varför det förväntades mycket folk. Det sades vara ca 5000 ugandier på väg till Nairobi och det pratades mycket om matchen i medierna. Nyayo stadium tar in ca 30 000 och förväntades bli fullsatt. Vi rekommenderades därför att vara på plats tidigt och bestämde oss för att åka vid 13 tiden trots att matchen började kl 16. Vi var framme vid arenan ca 13.30 och det var redan livligt med folk på plats. Det var stekande het och vi såg en bar precis vid arenan. Frågan var om vi skulle gå in på arenan direkt eller om vi skulle svalka strupen lite först. Tre av oss bestämde sig för att gå och kolla upp var vi skulle gå in och vi andra satte oss med varsin kall Tusker och insöp atmosfären. Efter ett tag fick jag ett sms att förtruppen redan gått in och att det redan var trång där inne. Det var två timmar kvar till match och vi ställdes nu återigen inför det svåra beslutet om vi skulle gå in och trängas i värmen i två timmar eller beställa in ännu en omgång kylda Tusker. Vi bestämde oss för det senare alternativet eftersom det ändå var två timmar kvar tills matchen börjar. Efter ännu en liten stund nåddes vi av beskedet att de håller på och stänger ingångarna till vår läktare eftersom det är så mycket folk där inne. Vi bestämde oss då för att avsluta våra öl för att vandra bort. När vi gick runt arenan såg vi köerna som var hundratals meter runtomkring och tänkte att vi kanske skall skynda oss. En timma och trettio minuter före matchstart anländer vi till vårt insläpp där stämningen var närmast kaotiskt. Man hade stängt grindarna vilket gjorde att det nu stod hundratals (förmodligen 1000-tals runt hela arenan) supporters med biljett som ändå nekades inträde. Vi försökte att se om vi kunde hitta någon information men den tycktes inte finnas att få någonstans. Poliserna bara skakade på huvudet och de som arbetade vid insläpp höll sig klokast nog innan för stängslen. Det fanns inte mycket mer att göra än att vänta och se vad som skulle hända. Stämningen började att bli allt mer upprörd där folk stod och viftade med sina biljetter. Folk började att rycka i grindarna och till slut lyckades dom få upp en port och det blev helt galet när folk vällde fram för att ta sig in den vägen. Några i vårt sällskap var på väg att hänga på på folkhopen men besinnade sig, vilket nog var tur för nu kom polisen (eller om det var militär, lite svårt att säga) och dessa började att veva besinningslös med påkar mot folkhopen och red även in med hästar mitt i gröten. Till slut lyckades dom stänga grinden och folk sprang från ordningsmaktens slag. Efter ett tag började dock samma procedur om igen och man ryckte återigen upp stängslet och välde in. Den här gången var dock inte ordningsmakten lika snabba men de som trycktes in genom de smala gångarna fick utstå ett och annat slag från vakterna på insidan och för många av de som tog sig in var nog dessa slag det enda pris man behövde betala denna dag. Efter ett tag hade man dock återigen återställt ordningen och bestämde sig nu för att placera beväpnade vakter vid ingångarna vilket avskräckte från vidare stormningsförsök.

Summa summarum så missade vi matchen, som för övrigt slutade 0-0. Vi blev ändock en upplevelse rikare och vet nu av erfarenhet att det faktum att man har biljett inte spelar någon roll i sammanhanget. Det var nog värre för alla de ugandier som hade tagit sig ner för matchen och hade biljett men som inte kom in.

De av oss som faktiskt gick på matchen rapporterade om en intressant upplevelse och skaplig match även om de inte hade möjlighet att kommunicera med varandra p.g.a. ljudnivån och trots att de fick sitta i gången packade som sillar.

Men det är jäkligt gott med en kall öl ändå!

Adoptionsprocessen i Kenya - eller: Vi gillar läget

2010-10-15T13:38:00.001-07:00

Så vi är alltså här i Nairobi för att adoptera. Varför just Kenya då? Jo, vi har många skäl att vara här. Vi valde att adoptera här för att Kristina skulle få ett syskon som är född i samma världsdel som hon. Kenya och Tanzania är ju grannländer och är både kulturellt och språkligt ganska lika. Dessutom tänkte vi att när vi senare reser med våra barn till deras födelseländer så kan vi göra det under samma resa. Ytterligare ett skäl var att vi faktiskt skulle vara tvungna att bo här en period. Det tyckte vi skulle vara väldigt intressant och vi ser det som ett privilegium att få lära känna våra barns födelseländer lite djupare. Dessutom är det så att det nästan inte är någon väntetid alls för att adoptera ifrån Kenya och det skälet vägde också ganska tungt. Sen gillar vi ju läget här vid ekvatorn förstås. Varmt och behagligt och långa eftermiddagar vid poolen är man ju inte bortskämd med hemma...

Hur går då adoptionsprocessen till undrar kanske någon? Vi tog i april 2009 kontakt med Göteborgs kommun för att genomgå en adoptionsutredning på Familjerätten och blev tilldelade två väldigt bra och trevliga utredare. Det som före utredningen kändes som ett nödvändigt ont, vändes till att kännas som ett privilegium tack vare utredarna! Vi intervjuades vid fyra tillfällen om allt möjligt. T.ex. fick vi berätta om vår uppväxt, våra syskon och föräldrar, våra intressen etc. Vi fick också beskriva varandra. Våra utredare sammanställer så all information man samlat in om oss och skriver en rapport till socialnämnden där ärendet skall tas upp för beslut. Vi blev så småningom godkända i socialnämnden i September. Det kan också tilläggas att man normalt skall gå en adoptionsutbildning när man adopterar men vi bad om att undantas från denna av uppenbara skäl och detta beviljades.

När vi blivit godkända för adoption i Socialnämnden började vi med att göra i ordning vår ansökan till Kenya. Vi fick väldigt mycket hjälp av vår adoptionsorganisation Barnens Vänner. De har svarat på många frågor och undringar under processens gång. Dokument från banker, försäkringsbolag, arbetsgivare och andra viktiga instanser skulle översättas till engelska, stämplas av Notarius Publicus och sedan skickas till Stockholm för ytterligare stämplar av Kenyanska ambassaden samt det svenska utrikesdepartementet!!! Detta tog ytterligare några månader. Vi hade kunnat bli klara med detta tidigare men valde att styra processen lite så att vi skulle åka ner någon gång efter sommaren eftersom detta passade vår situation bäst.

Såååå i mars, ett halvår efter att vi blivit godkända var ansökan äntligen klar att skickas till Kenya! När ansökan (som f.ö. fastnade i det beryktade isländska askmolnet) kommit till Kenya och upp på Socialtjänstens majmöte godkändes vi för adoption även här i landet. Därefter hade de ca tre månader på sig att matcha oss med ett barn. Den 26 juli fick vi besked om att vi fått en pojke som väntade på oss här i Nairobi. Tre veckor senare var vi på plats och beredda att träffa Ricky!

Det datum vi fick hem Ricky räknas som fosterperiodens första dag. Man är sedan fosterföräldrar i tre månader, vilket innebär att vår fosterperiod är slut den 27e november. Under dessa tre månader blir man tilldelad en sk Guardian ad Litem som ska företräda barnet i rätten och denna gör även ett antal hembesök under fostertiden. Sedan besöker även en socialarbetare (från Little Angels Network) vårt hem en gång i månaden. Man blir också tilldelad en advokat som ska representera en i domstolen. Honom har vi träffat för första gången och om några veckor ska vi tillbaka till advokatkontoret för att underteckna alla papper som ska lämnas in i domstolen. Under fosterperioden skall vi också besöka barnhemmet en gång i månaden för kontroll av Rickys hälsa. Första gången vi var där hade han gått upp ett halvt kilo och det var dom nöjda med!

Idag fredag den 15:e oktober har vi haft Ricky i sju veckor och sammanlagt kommer fosterperioden att vara i 13 veckor. Vi har alltså avverkat halva! Tiden går väldigt fort även om vi är lediga och inte tycker att vi gör så mycket på dagarna. Jag får inte den ekvationen att gå ihop riktigt, men det är väl inte så mycket att fundera på utan bara försöka njuta och gilla de olika lägen vi befinner oss i...

När fosterperioden är slut skickar advokaten in våra papper till domstolen. Där har man sedan sin första hearing. Under denna hearing skall vi, vår Guardian samt adoptionsorganisationen (Little Angels Network) här i Kenya vara representerade. Domaren intervjuar Guardian för att se om hon är lämplig som företrädare för barnet, och om domaren är nöjd ber denne Guardian skriva färdigt rapporten om oss. Domaren beordrar även ”Barndepartementet” (Department of Children Services) att undersöka huruvida vi är lämpliga som föräldrar till Ricky. De ska göra ett hembesök och vi ska dit på intervju innan man kan få tid för nästa domstolshearing.

Efter att alla rapporter är inlämnade till domstolen får advokaten ett nytt datum då vi ska infinna oss i rätten. Det är andra och förhoppningsvis sista gången vi är i High Court. Det finns två domare i Kenya som handhar adoptionsärenden. Den ene är manlig och den andra är kvinnlig. Eftersom det inte är mycket som är standardiserat, utan är subjektivt och att dessutom domarna är väldigt mäktiga så kan man under den andra domstolshearingen antingen få adoptionsbeslutet direkt (om man har den kvinnliga domaren) eller (om man har den manliga domaren) så kan man få vänta i fem – sex veckor på ett beslut. Många vill nog bara hem så fort som möjligt när det är klart och då är det ju så klart frustrerande om man måste vänta 5 veckor till. Dessutom så kan man inte ansöka om ett svenskt personnummer och därmed svenskt pass innan det finns ett domstolsbeslut. Vår tanke är att åka till Tanzania några veckor efter att adoptionen är klar men vi vill så klart ändå bli klara så snart som möjligt.

Håll tummarna för att vi får den kvinnliga domaren :=).

Men, tja, vad ska man göra? Gilla läget förstås.

Hej så länge/

Veronica

Kenyansk fotboll

2010-10-07T13:57:00.000-07:00

Vi gick på en inhemsk ligamatch härom dagen. Matchen vi såg var Gor Mahia och Mahakama. Gor Mahia är tydligen ett av de stora Nairobilagen även om man inte vunnit någonting sedan 1995. Men man har vunnit desto mer innan dess med Afrikanska Cupen som kronjuvelen i sin samling (det enda lag från östafrika som lyckats med det). Laget bildades 1968 och har sin bakgrund i en sammanslagning mellan olika lou-föreningar. Lou är den stam premiärminister Raila Odinga tillhör och han är också hedersordförande i klubben och går på de flesta matcher (denna match var han dock på statsbesök in Tyskland).

I årets säsong så är laget med och krigar om guldet igen med några omgångar kvar. Motståndarna däremot är nykomlingar och låg inför matchen sist i tabellen och en säker seger för Gor Mahia låg därför nära tillhands. Vi visste annars inte riktigt vad vi kunde förvänta oss av varken arenan, City Stadium, eller publiken men lite spännande är det ju alltid att gå på fotboll i andra länder. Vi tog taxi till City Stadium och trots att det bara ligger en liten bit från City Center så såg vi en helt annan sida av Nairobi än det vi sett hittills. Det påminde mer om det Afrika jag känner från Dar es Salaam med liv och rörelse, marknader, gatuförsäljning osv. Själva stadion var en ganska nedgången historia med några år på nacken men ändå helt ok att se på fotboll i. Biljetterna köpte vi på plats och kostade 100 shilling eller 400 shilling (ca 40 kr) på main stand. Vi bestämde att 40 kr var överkomligt :) och tog plats på den läktaren. Publiktillströmningen var till en början måttlig men det verkar som att Kenyaner tar det pole pole även när det kommer till fotboll så en bit in på första halvlek hade det strömmat till en hel del. Gissningsvis 6-7000. Stämningen var god och det sjöngs en hel del även om det inte var så intensivt just där vi satt. Där fanns också inslag av trummor, dans och givetvis vuzuvelor. Matchen vanns av Gor med 2-0 efter två vackra mål. Kvalitén på spelet var väl ingen jättehöjdare men det var ändock sevärt. Jag är dock osäker på om det skulle räckt för spel i vår mediokra Allsvenska.

Den 23/10 är det Nairobiderby när Gor Mahia spelar mot Leopards och det sägs vara det stora derbyt i Kenya. Den matchen spelas på Nyanyo Stadium som är lite större och jag hoppas att jag får gå för Veronica :). På lördag skall vi förresten gå på landskamp. Då möter Kenya Uganda i en kvalmatch till Afrikanska mästerskapen. Det ser jag fram emot!

Nedan lite bilder och även ett par filmer.

Annonsering av matchen.

Kul att man träffat Daniel som också gillar fotbollsäventyr.

Klacken på den "dyra" läktaren höll igång bra hela matchen.

Gor Mahia i anfall.

En rulle nötter kostar en krona.

Gor Mahias egen hymn!

Jag lyckades få med ett av målen på film om än lite ostadigt!

Åååå, alla dessa vackra tyger!

2010-10-04T12:45:00.000-07:00

Visst blir man glad bara man ser dem?! Det frossas i färger och mönster. På dessa khangas finns även alltid ett ordspråk eller ett slags visdomsord. Eftersom swahilin är lite ringrostig fortfarande så är det svårt att förstå vad allt betyder, men jag lyckades skaffa en khanga där jag förstår hela texten.

"Tack så mycket mamma" står det på denna fina khanga.

De flesta av dessa kommer från Mombasa, men en del är faktiskt tillverkade i Tanzania. Det fick mitt hjärta att slå lite extra...

Och dessa färger fick makens hjärta att klappa lite snabbare...

Down town

2010-09-28T01:16:00.000-07:00

Efter en månad i Nairobi har vi äntligen börjat röra på oss lite utanför våra hemkvarter. Vi har bl.a. varit i centrum några gånger senaste veckan. I lördags åkte hela familjen iväg på morgonen för att åka till Kenyatta Conference Center där man kan åka upp till toppen och få en överblick över staden. Vi åt sedan lunch på en trevlig italiensk restaurang. En lagom utflykt med familjen i ett annars, trots allt, vardagligt liv här nere.

Inte så mycket att säga om själva city center men vi konstaterar att Nairobi verkligen känns som en stor stad jämfört med Dar es Salaam där centrum var ganska litet. Jag gissar också att Nairobis (med öknamnet Nairobbery) rykte som en av av Afrikas farligaste städer kanske inte är helt rättvis. Inte så att jag betvivlar att det verkligen är en mycket farlig stad på sina håll, men det känns inte som man behöver känna sig orolig när man går omkring i centrum dagtid. Men ficktjuveri och väskryckningar får man nog vara beredd att man kan utsättas för om man inte har koll på sina saker. Något som är trevligt med centrum är att det finns stora parker som man kan vandra lite i och som är ganska gröna, något jag inte hade räknat med.

Det är ganska billigt att åka taxi här och det skulle kostat oss ungefär 50 kr in till centrum, en resa som minst skulle kosta 300 kr i Sverige (förmodligen mycket mer). Vi har åkt en del taxi hittills eftersom det varit enkelt och då blir det ju så klart ändå lite kostsamt även om det är relativt billigt. Nu känner vi oss dock så varma i kläderna att vi vågar oss på att prova lokaltrafiken här. Det finns två olika typer av bussar, en lite större typ som bl.a. kallas Citi hopa och så den mer ökända matatun. Matatu är det samma som i Tanzania kallas Dala Dala och det är små bussar för ca 12 personer, oftast Toyota. I Tanzania trycker man in så många som det bara går och då kunde det kanske vara 20 personer i en buss men här är det olagligt att vara fler passagerare än det finns sittplatser och det verkar som att man följer detta ganska bra men det är ändå en intressant tur. Vi åkte i alla fall Citi hopa in till centrum och matatu tillbaks. Det kostade 4 kr per person på ditvägen och 2 kr per person på hemvägen! Varken priset eller själva resan var avskräckande och det känns som att vi kommer att använda oss av detta transportmedel mer framöver.

Veronica har även varit downtown och handlat lite tyger, men det får bli ett inlägg för sig!

Ricky var på ett glatt humör.

Kenyatta Conference Center.

En liten bit Nairobi

Uhuru Park med landsfadern Kenyattas mausoleum i förgrunden.

Kristina fick hoppa lite studsmatta extravaganza.

Här bor vi

2010-09-22T13:03:00.000-07:00

Förra fredagen flyttade vi till den lägenhet vi skall bo i under den tid det tar att fastställa adoptionen. Vi har sedan vi kom ner den 16/8 bott på tre olika platser innan den här (fast Ricky har bara bott på ett ställe innan denna lägenhet). Anledningen har varit att vi fastnade för en lägenhet som inte skulle bli ledig förrän den 13/9 och därför ordnade LAN (Little Angels Network) ett tillfälligt boende till oss där vi skulle bo i tre veckor. Detta ställe var dock inget vidare och vi kollade själva upp ett annat ställe som var ok och bodde där i två veckor. Veckan innan vi skulle flytta in i den lägenhet vi väntat på så fick vi ett erbjudande om en annan lägenhet som vi tyckte passar oss ändå bättre och där är vi nu. Lite rörigt men nu är vi nöjda!

Cedar Springs heter lägenhetsområdet och vi bor på tredje våningen i en trea som är ganska rymlig och med två badrum. Vi har en stor balkong med eftermiddagssol och där är ganska härligt att sitta. Till lägenheterna i området hör också en pool och vi har redan varit där några eftermiddagar och barnen älskar det även om det är ganska kallt i vattnet än så länge. Här är lite bilder för er som är intresserade.

Ha det gott!

Mer bilder.

2010-09-20T10:52:00.000-07:00

Vid svenska skolan finns dessa fina palmer.

Till vår glädje så visar det sig att även Ricky är gaisare!

Mamma håller ordning på Kristinas frisyr.

Konyagi/Bitter lemon. Lika god som den ser ut.

Balkonghäng.

På väg till veckans söndagsträff på svenska skolan med andra adoptivfamiljer.

Någon som behöver hjälp med typ vad som helst?

I Nairobi kan man springa på apor.

Spelevink.

Internet...

2010-09-18T04:08:00.000-07:00

Vi sa innan vi åkte att vi skulle ta det lugnt och roligt och låta saker och ting ta sin tid och det tycker jag att vi lyckats ganska väl med än så länge. Men... En vecka utan internet och ett ständigt jagande av internetbolaget Swyftglobal har rubbat våra intentioner något. Vi har bokstavligen suttit och väntat sedan i förra fredagen på att de skall ordna uppkopplingen till vårt nya boende men inte förrän idag fick vi kontakt med cybervärlden. Problemet för oss är att vi hela tiden suttit och väntat på att de skall kontakta oss och när vi kontaktat dem så har de sagt att de är på väg eller skall höra av sig. Vi har inte gjort något annat än suttit och väntat hela veckan känns det som...

Fast kanske vårt problem ändå ligger på ett annat plan. Förstår inte hur vi kan känna oss så vilsna utan uppkoppling. Vad är det vi har syltat in oss i (och vissa av er också)? Jag känner mig vilsen av att inte kunna kolla mailen, läsa nyheterna, skypa eller lyssna på GAIS-matcher på webbradion (ja, jag erkänner att Facebook kanske är med på ett hörn också). Dessutom kan man ju inte uppdatera bloggen heller. Det måste vara något fel när man är så här beroende av datorn. På något decenium har man gått från 0 till hundra känns det som. Jag har vänner som inte ens har mobiltelefon och som inte måste kolla sin mail varje dag.. Så uppenbarligen går det ju att leva på ett annat sätt, och det känns ärligt talat sundare.

Nej nu jag kolla om det går att kolla svt play, det fattas ju bara att uppkopplingen skall vara kass också nu...

Hur man matar en giraff.

2010-09-04T09:27:00.001-07:00

Idag har vi varit på en liten utflykt till en gård där man tar hand om och föder upp Rotschildgiraffer. De har varit en utrotningshotat art (fick inte klart för mig om de fortfarande är det) och en teori som jag hörde idag var att Idi Amin lät sina soldater övningsskjuta på dem vilket decimerade antalet djur kraftigt på kort tid. Vet inte vad jag skall tro om det men en fascinerande teori är det i vilket fall som helst.

Här fick man komma de tama girafferna nära in på livet och Kristina tyckte så klart att det var roligt att hon fick mata dem. Det var ett perfekt utflyktsmål bara en halvtimma från där vi bor och vi hade en fin dag.

Här är lite bilder från besöket.

Ha det så gott!

Hej!

2010-09-02T14:05:00.000-07:00

Så vi befinner oss alltså i Nairobi. Hur är det att bo här undrar säkert någon? Vad det gäller själva boendet så kommer vi att bo bra även med svenska mått mätt. Vi har en lägenhet bokad men var och kollade på en annan idag också som har lite bättre läge. Vi har bestämt oss för den men värden ville helst hyra ut i ett år så vi vet inte om vi får hyra den. Vi skall ringa imorgon och se. Båda lägenheterna är treor och det finns tillgång till pool och gym och de är väldigt fräscha. Den vi kollade på idag är lite dyrare men har mer gröna ytor och ligger på tredje våningen med en fin balkong. Det är inte billigt, ca 9000 men det känns som att det är viktigt att vi trivs så bra som möjligt när vi skall vara här ett tag.

Vi kommer ju så klart att bo i en bubbla men vis av erfarenhet från vår tidigare utlandsvistelse så kommer vi att konfronteras med världen utanför bubblan för eller senare. Det blir säkert tufft men inte något vi räds. Väljer man att bosätta sig i en stad och ett land med så stora klyftor som Kenya så får man lära sig att leva med det och antingen möta det med öppna ögon eller sticka huvudet i sanden. Även om vi lever i den rika världen så finns fattigdomen hela tiden omkring oss och faktiskt också bokstavligen precis runt hörnet. Kibera ligger inte mer än två kilometer från var jag sitter och skriver detta och det är inte riktigt greppbart att ett av världens största slumområden ligger så nära när vi har det så bra. Självklart kommer vi för eller senare att besöka Kibera och få anledning att skriva om det. Jag hoppas dock att vi förutom att rabbla fakta om att det bor si och så människor på liten yta och statistik över hur många toaletter det finns per invånare även får tillfälle att berätta om historier som ger hopp. Här är t.ex. ett projekt jag är intresserad av att besöka. Vi hoppas få anledning att återkomma om det.

Det pågår ett inbördeskrig i Kenya just nu. Det är telecom företagen som går en bitter kamp om kunderna. Vi skaffade Safaricom simkort när vi kom ner och då kostade det 8 ksh per minut att ringa (ca 80 öre). Sedan valde Zain att förklara krig mot Safaricom (som är marknadsledande med ca 80 %) och sänkte sin taxa till 3 ksh/minut och 1 ksh för sms till alla nät. Då får vi väl skaffa Zain simkort då tänkte vi men det har så klart varit svårt eftersom det varit rusning till dessa. Nu har dock Safaricom svarat med att sänka sin taxa till 2 ksh till alla nät, alltså ca 20 öre! Och dessutom så tror jag inte att man har någon startavgift så som man har i Sverige. Detta är ett krig som gärna får hålla på ett tag till och gärna trappas upp även om det förmodligen inte går att bli blodigare än det redan är.

En annan glad upptäckt är att Spotify fungerar här i Afrika! Väntar dock bara på att systemet på något sätt skall upptäcka vilken lokalisering vår dator har.

Kristina har uppfunnit ett nytt ord, prosa. Prosa betyder att nysa. Fint tycker jag. Ricky pratar också lite, jag fattar inte riktigt vad han säger (förutom mamma som han säger i stort sett hela tiden, speciellt om hon är utom synhåll) men han är rätt underhållande.

Innan jag slutar vill jag passa på att säga att vi verkligen uppskattar era kommentarer även om vi inte svarar på alla, eller hittills ingen rättare sagt :=).

Tack så länge! Ha det gott!

Lite bilder hittills.

2010-08-27T10:18:00.000-07:00

Bildgalleri från de två senaste veckorna.

.
Nyss anlända till Lenana guesthouse och Kristina valde att första dagen i Nairobi ha på sig sin sverigetröja med Zlatan på ryggen.

Vår första träff med Ricky på barnhemmet och vi kan konstatera att han blev väldigt fäst vid mamma Veronica med en gång.

Här är vi på barnhemmets fina uteplats och Kristina leker med småttingarna.

När vi inte hälsade på på barnhemmet och bondade med Ricky så undersökte vi närområdet. Här splittar K och R på en chokladmilkshake på Javahouse.

När vi tog med Ricky på permission från hemmet så besökte vi svenska skolan och lekte på deras skolgård.

Familjefoto när vi skrivit under pappren för att bli fosterföräldrar och Ricky fick flytta till sitt nya hem och sin nya familj!

Kristina skall börja på den svenska skolan här i Nairobi och i går (lördag) var det öppet hus med en massa roliga aktiviteter för barnen. Kristina träffade några av sina nya klasskompisar och vi fick tillfälle att bekanta oss med några av lärarna och några föräldrar.

Huset där Kristinas förskola håller till.

Tillsammans med några flickor som skall gå i samma förskola.

V och R2 inspekterar faciliteterna.

Kristina saknar sin förskola Sångglada Barn men tycker att det skall bli roligt att gå på skola här så länge och hon har redan träffat några av barnen i klassen.

Hej så länge!

Rino

The dawn of a new era.

2010-08-26T11:11:00.000-07:00

The dawn of a new era, Kenya rebirth och a new beginning, där har ni några av superlativen som används för att beskriva morgondagen här i Kenya. Jag skriver under på dem alla. I morgon far vi till New Life Home här i Nairobi för att träffa Ricky så som vi gjort varje dag i en vecka nu. Denna gång är dock speciell. Det är dagen då Ricky för sista gången skall vakna upp i det rum han delar med tre andra barn på hemmet, dagen då de sköterskor som sköt om Ricky sedan han var tre veckor gammal får ta farväl av honom, dagen då vårt gäng utökas till fyra, en helt ny fas i såväl hans som vårt liv... Vi har lärt känna varandra i en vecka nu och personalen hade förberett honom i ett par veckor innan dess och det känns som att vi alla är redo för att bli en familj nu. Bara så där... Stort är det och nu har vi både Kristina-dagen (16/10) och Ricky- dagen att fira i vår familj för all framtid. Det är en dag då vi skall göra någonting för andra, en tradition som vi tagit efter några vänner vi lärde känna i Dar es Salaam och som vi är glada för.

Nu är det kanske inte denna händelse som kenyaner i allmänhet syftar på när man talar om morgondagen som "The dawn of a new era", utan snarare det faktum att Kenya har antagit en ny konstitution och att den träder i kraft i morgon. Det är närmast ofattbart stort här och det känns som att kenyanska nyheter inte handlat om någonting annat sedan en vecka tillbaks. Jag är inte tillräckligt insatt för att kommentera vad denna förändring innebär men har förstått att många kenyaner hyser stor förhoppning till att de skall få det bättre. Jag tog en tur till den lokala baren tidigare i afton och tog ett par öl medan V nattade K och kom då i slang med några infödingar. Jag frågade vad som är den stora förändringen i och med den nya konstitutionen. De menade att det kenyanska folket kommer att få mer makt att kontrollera sina politiker än tidigare och de hoppas också att såväl makten som samhället kommer att bli mindre korrupt i och med den nya konstitutionen. Det är så klart spännande att vara här i denna omvälvningens tid och jag ser fram emot att få lära mig mer om vad den nya konstitutionen innebär.

Den nya konstitutionen i all ära men denna kommer i skymundan i morgon då det är den första Ricky-dagen!

The dawn of a new era som vi säger i vår familj!

rino

Första brevet från Nairobi

2010-08-23T11:54:00.000-07:00

Nairobi 23/8 kl 23:30

Sitter här på vårt rum och kontemplerar över veckan som gått. Vi befinner oss i Nairobi, en östafrikansk metropol och staden och dess intryck gör avtryck i våra förväntansfulla, nyfikna själar . Vi känner igen det från vår tid i Tanzania, ständig rörelse, hektiskt men på sätt och vis i slowmotion. Svårt att beskriva...

Vi har hittat en lägenhet som vi tror passar oss men tyvärr är den inte ledig förrän den 12 september och tills dess kommer vi att bo på ett temporärt boende. Det lider på inget sätt nöd på oss men vi längtar tills vi slagit ner pålarna för ett mer permanent leverne. Där finns en pool...

Vi träffar nu Ricky varje dag på barnhemmet och vi lär så sakteliga känna varandra. Vi är så klart fantastiskt glada att äntligen få vara tillsammans med honom och allt känns bra! Idag tog vi med honom utanför barnhemmets trygga vrå för första gången och det var en nog en stor upplevelse för honom likväl som för oss. Kristina är helt förtjust men har ännu inte fått samma respons tillbaks. Idag fick hon dock hålla honom i handen och gå med honom en stund. Vi är otroligt stolta när vi ser hur hon är mot honom och de andra barnen på hemmet, hon är så omsorgsfull. Jag tror faktiskt att hon kanske reflekterar en del över sig själv också nu. Men än så länge verkar det vara Veronica som pelten anknyter mest till även om han vill upp i mina armar då och då också. Vi har ingen brådska och låter det ta den tid det tar för honom att känna sig trygg med oss. Grabben verkar dock vara lite av en karaktär i positiv bemärkelse och han verkar vara av det virke som krävs för att balansera upp en viljestark storasyster...

I övrigt har vi under veckan bl.a. hunnit med att bli magsjuka med besök på sjukhus (Kristina), varit på utflykter till National museum och Karen Blixens forna farm, ätit en massa god mat, lyxat till det med att bada i poolen på Hilton (dyrt), handlat secondhand kläder på marknad (billigt) och besökt Svenska skolan där Kristina skall gå.

Vi skriver väl mer om så väl ditten som datten framöver så glöm inte bort oss bara för att vi inte är nästgårds det närmaste halvåret. Vi glömmer i alla fall inte bort er och vi hoppas att ni tittar in en gång emellanåt och morsar på oss.

Hej så länge!

Rino

På väg!

2010-08-12T17:47:00.000-07:00

En resa på många sätt...

2010-08-12T16:08:00.000-07:00

Mölle Kl 01:10 13/8 2010. Nystart av bloggen.

Regnet smattrar utanför vårt fönster i en stilla by.

Undran... Vad är det egentligen vi har framför oss? Jag tänker att kontrasterna nog är stora, lilla svenska byn mot det hektiska Nairobi. Jag tänker att det här blir nog en resa, på många sätt...

Här är vi tre, där skall vi bli fyra. Äntligen...

Kristina pratar om sin lillebror och hon pratar om Afrika där hon kommer från, sitt Tanzania som hon pratar så stolt om. Jag tänker att nu kommer hon på sätt och vis hem. Jag tänker att vi måste hjälpa henne i den stora omvälvning som nu sker i hennes liv. Vi skall ha en swimmingpool och vi skall bada, varje dag, hon skall lära sig simma och så skall hon busa med sin lillebror, Ricky. Det säger hon, Kristina.

Ricky... Det är för honom vi åker, till honom vi reser. Vi skall få en son, Kristina skall få en lillebror och han skall få en familj...

Välkommen...

Äntligen...

/rino

Avskedstider.

2008-06-11T09:45:00.000-07:00

Så är det då dags att ta farväl av Tanzania och Dar es Salaam, den plats som varit vårt hem de senaste två åren. Den här gången har vi ju bokat enkel resa och återvänder icke till denna del av världen på ett tag får vi förmoda. Det är tråkigt att ta avsked av många av de människor vi lärt känna under vår tid här. Några har vi blivit riktigt goda vänner med och tagit till våra hjärtan. Jag tror att det är jobbigare att ta farväl av människor här än när vi åkte hit. Sverige vet vi ju att vi alltid kommer tillbaks till medan de flesta av de människor vi tar avsked av denna gång vi förmodligen aldrig mer ser. Nåväl, det är väl upp till en själv att odla sin trädgård så klart och det finns ju alltid skype och mail i dessa moderna tider. Dessutom så känns det på något sätt som att världen har krymt efter vårt snart avslutade äventyr.

Några av Veronicas kollegor hade ordnat en liten fest för att fira att adoptionen är klar. Mäktig tårta! Jag åt hela mitt namn!

Jag ordnade en liten avslutningsfest för alla som jag har arbetat med i ligan. Vi spelade lite fotboll och grillade. Det var ett bra avsked och fick t.o.m. lite presenter av coacherna. Kolla in bilden. Jag ser helt fantastiskt bra ut eller hur! :=) Kan avslöja att den passningen satt på läppen.

Idag fick vi Kristinas adoptionscertifikat och i morgon så skall jag till ambassaden och hämta hennes svenska pass! Personalen på den svenska ambassaden här i Dar har verkligen varit trevliga och hjälpsamma och det är vi mycket tacksamma för. Dessutom så behövde vi inte skaffa ett tanzanskt pass först utan det var bara att ansöka om ett svenskt pass eftersom hon redan är svensk medborgare i och med att adoptionen är laglig. Bingo!

Idag var vi förresten på Moder Theresas barnhem för att ta avsked av människorna där. Vi har betalt för ett nytt tak över lekplatsen där och det var med glädje vi kunde konstatera att det redan är färdigt. Det var ett ganska dyrt projekt men jag lyckades att koordinera ihop en del bidrag som kommit från Sverige under det senaste halvåret. Det är mina bröder i Frödings Stones, personalen på kaffedoppet, som skänkte pengar hit ner som julklapp för Tobias och Jenny, elever på Veronicas skola i Göteborg, ISGR, samt elever på Veronicas skola här, IST, som gemensamt gjort detta möjligt genom sina bidrag. Tack! Det kommer verkligen att vara till nytta för de barn som bor där.

Lekplatsen på Moder Theresas barnhem.

På torsdag nästa vecka landar vi i ett förhoppningsvis behagligt klimat som flödar av mjölk och färska jordgubbar! Vi ser så klart fram emot det jättemycket! Hoppas att Sverige fortfarande är kvar i turneringen då. Igår hade jag bjudit in lite folk att se matchen tillsammans med mig på Q-Bar som är en lokal bar här som ägs av svenskar. Vi åt köttbullar, drack måttliga ;=) mängder öl och gladdes gemensamt åt den blågula triumfen mot fotbollsmördarna från Hellas. I lav jo ich liebe dich Zlatan Ibrahimovic!

Nej, nu får vi la ta och fortsätta packa. Flyttfirman kommer på fredag och hämtar de saker vi bestämt att skeppa hem.

Sköt om er, vi ses snart!

Rino

Adoption granted!

2008-05-27T02:58:00.000-07:00

VoKoR tillsammans med Miss Moyo.

Så är vi då enligt tanzansk lag äntligen föräldrar till Kristina Elsa-Maja (efter min farmor och V's mormor.) Akeyla (tror jag att det var) Alfredsson Rino. Domstolsprocessen i fredags gick relativt smidigt då alla dök upp och var vid sina sinnens fulla bruk.

Ni förstår säkert att det är en oerhörd lättnad att allt äntligen är över och att vi är obeskrivligt lyckliga just nu.

På eftermiddagen bjöd vi in en massa vänner som vi firade med. Skumpan (the real stuff) flödade så klart och stämningen var mycket munter.

Nästa steg är att hon skall få ett tanzanskt pass och det tar ungefär 3 veckor. Sedan så skall vi ansöka om svenskt medborgarskap. Men det är bara petitesser.

The hard work is done and the party has just begun!

Ses snart!

Kramar,
KoVoR

Så what's new?

2008-05-14T08:08:00.000-07:00

Så whats new?

Vi var i rätten den 9 maj för att få Kristinas adoption godkänd. Vi visste inte riktigt vad vi skulle vänta oss, det är så mycket som skall stämma för att det skall gå vägen. Det första är att alla berörda parter skall vara i rätten samtidigt, dvs social welfare, domaren och så vi då förstås. Om ni läste förra inlägget så såg ni att det inte är en självklarhet att så sker. Därför blev vi oerhört glada när vi såg att den socialarbetare som blivit tilldelad vårt fall, Miss Moyo, var där. Nu hoppades vi bara att domaren skulle dyka upp också. Efter nån timmas väntan (bara) så fick vi beskedet att han var där och att dom skulle ta upp vårt case. Så vi steg in i domarens kammare och slog oss förväntansfulla ner. Då frågade domare var rapporten som social welfare skulle gjort var. Han fick då beskedet att den filats samma morgon. Jaha sa han, då är det inget annat att göra än att skjuta upp förhöret tills han läst rapporten. Alla kollade i sina almanackor för att hitta ett lämpligt datum. Det konstaterades att alla kunde vara på plats 23/5. Ok, då ses vi då sa domaren. Tjohoo!!! Tröttsamt. Jag fick lust att stämma upp i ett gammalt klassiskt domarjävel!

Nu skall vi tillbaks den 23 maj och hoppas återigen att alla dyker upp. Då kanske...

Men det kunde varit värre så klart, vi är ju tillsammans med Kristina och den enda skillnaden är ju att hon inte är vår dotter formellt. Men det är hon på alla andra sätt!

I söndags, 11/5, var det ett år sedan hon kom till barnhemmet och det är också den dagen som vi valt som hennes födelsedag. Så då hade vi tvåårskalas med hattar ballonger och hela faderullan. Vi hade bara bjudit i en handfull personer inklusive barn så det var en ganska stillsam tillställning. Hon fick bl.a. en liten "motorcyckel" och en board att rita på. Det var en trevlig dag.

Parkinglot racingqueen!

Jacob och Kristina vet hur man festar.

Titta vad jag fick!

Själva ser vi verkligen mållinjen nu. Jag försöker att styra upp så mycket som möjligt med både DYOC och DISL innan jag åker. Jag kan konstatera att det har varit oerhört lärorikt att arbeta med båda projekten. Utan att gå in på för mycket detaljer så kan man konstatera att allt inte alltid blir som man önskat eller hoppats. Jag skall inte sticka under stol med att jag tycker att det ofta varit oerhört frustrerande att arbeta med DYOC. Och det är då framförallt hur dom arbetar och hur organisationen fungerat som jag haft svårt för. Och det är just det som jag försökt hjälpa dom med, att organisera sig på ett bra sätt. Men jag tycker nog inte att jag lyckats riktigt även om arbetet så klart kommer att fortsätta och, nej just det, Rom byggdes ju inte heller på en dag. Det viktigaste har ju dock varit barnen i projekten och jag har mött så många fina barn som är värda all den hjälp dom kan få till ett bättre liv. Jag känner att jag verkligen har fått bra kontakt med många av barnen och att dom nog tycker att det är tråkigt att jag åker. Och på det sättet tyckr jag också att det är tråkigt.

Mitt arbete med DISL har bara varit positivt rätt igenom. Nu så här i slutet så kan jag se vilken tur jag haft som fått arbeta med ett sånt fantastiskt projekt. Att få organisera och driva en liga med tusentals barn och ungdomar som verkligen älskar att delta i den är oerhört inspirerande. Och det har faktiskt mer eller mindre varit mitt eget projekt från början till slut under tiden jag har varit organisatör. Det är en stor sak att driva en sån här liga och man har många bollar i luften samtidigt. Det blir för mycket att beskriva exakt vad jag gör men det är ett mångsidigt projekt och jag hoppas att jag kommer att få nytta av den erfarenhet och det jag lärt mig under den här tiden även i framtiden på något sätt. Jag har även lärt känna många tanzanier på kuppen och även en hel del om deras kultur. T.ex. det här med tidsbegrepp. Man har slitit sitt skägg många gånger när lagen eller domarna kommer sent och lallar in som om inget har skett. Yeah, you now the traffic... Och det är inte ovanligt att dom använder sig av överåriga spelare. Du han där med mustaschen, är han verkligen 11 år? Hakuna matata... Men jag kommer också att komma ihåg den värme och tacksamhet man möts av från både ledare och spelare. Här möts barn från de fattigare delarna av staden och barnen från den rika sidan, och dom möts på lika vilkor för en gång skull.

Nu lämnar jag över ligan till en tanzanier för första gången och dessutom en kvinna. Jag tror att det kan bli ett lyft att en kvinna tar över då vi bl. a. också promoterar värden som just jämlikhet mellan könen (ingen självklarhet här). Oliver heter hon och hon har just kommit tillbaks från Norge där hon deltagit i ett utbytesprojekt som anordnats av norska fredskorpset. Jag är säker på att hon kommer att tillföra ligan mycket.

Min ersättare Oliver.

Det är roligt att spela i ligan!

Så här kan det se ut en vanlig match i U 11 ligan.

Här är det Good Shepherds flickor mot IST.

Det brukar vara en hel del åskådare också.

Ibland har vi gäster. Här är det Taifa Stars (landslaget) mittfältare Amir Mafta som är på besök.

Vill också passa på att välkomna den nyblivne GAIS medlemmen Noa Alfredsson in i den grönsvarta gemenskapen. Det finns starka krafter som verkar för att grabben skall utveckla sympatier för Helsingborgs IF men dessa jobbar i stark uppförsbacke just nu. Jag skall göra allt i min makt för att Noa skall få rätt uppfostran vad det gäller ämnet fotboll. Det är för sjutton allas vår plikt att se till att dagens ungdom får sunda värderingar!

Grönsvart, om bebisen själv får välja...

Kanske skall tillägga att självklart är även min egen dotter medlem i Göteborgs Atlet & Idrottssällskap.

3-0 mot Örebro var förresten en perfekt avslutning inför uppehållet. Vi går på händer om blott ni sänder...

Gårdakvarnen Hey!

Kram på er!

Rino

Det drar ihop sig...

2008-04-26T01:08:00.000-07:00

Hej.

Det börjar att dra ihop sig till hemresa snart. Vi längtar verkligen hem men samtidigt vill vi passa på att leva i nuet. När vi väl är hemma så kommer man ju troligen inte att komma hit så ofta så det gäller att försöka att njuta av alla de saker som vi tycker så mycket om här nere.

T.ex. skall vi till södra stranden nästa helg. Vi har hyrt ett hus där tillsammans med några vänner och det ser vi fram emot.

Vi är i de sista stegen i vår adoptionsprocess nu. Det är tur att vi har blivit härdade vi detta laget eftersom processen är så otroligt frustrerande. När jag kommer hem till Sverige skall jag aldrig mer klaga på byråkrati och krångliga myndigheter (lovar...).

Vi har varit i rätten tre ggr nu. Första gången dök inte domaren upp. Andra gången dök inte de sociala myndigheterna upp och tredje gången dök ingen upp! Men, som sagt vi har lärt oss att det är så saker och ting fungerar här och att det inte tjänar någonting till att klaga (men när adoptionen är klar, då jävlar...). Nu har vi fått ett nytt datum den 9 maj och då hoppas vi att allt skall klaffa. Vi är lite trötta på att vara "fosterföräldrar".

Annars så går en del av tiden åt till att knyta ihop säcken nu. Vi skall göra oss av med alla saker, (bl.a. sälja bilen), bestämma vad vi skall skeppa hem och lite andra praktiska saker. Veronica har också börjat att se sig om (läs shoppa) efter saker att kunna ta med hem till Sverige. Kul att ha med sig lite minnen från detta land när vi sitter där hemma i vinter och längtar tillbaks till värmen.

Något jag inte kommer att längta efter är trafiken. Dels för att den är så oberäknelig. Regnar det så blir det köer direkt i hela staden. Men fram för allt för att folk är så förbannat egoistiska i trafiken här. Dom försöker att tränga sig på alla möjliga sätt och då är det jävligt tröttsamt att sitta i en bilkö. Om det är en fil så utökas den snart till så många bilar som det faktiskt får plats i bredd. Det händer också att dom kör om kön på den mötande trafikens vägbana. Och vad händer då när den mötande trafiken kommer. JO DET BLIR STOPP SÅ KLART!!! Men folk är inte så smarta här när det gäller trafiken. Eller ja, varför skräda med orden, dom är rent ut sagt idioter när det kommer till att köra bil. Vad händer då när det blir stopp? Jo då får man vänta tills det kommer en polis och nystar upp det hela. Oj, hur kunde detta ske? Ja ni märker ju att jag hetsar upp mig bara jag tänker på det. Påminn mig om det nästa vinter om jag klagar på skitvädret. Förresten, idag såg jag en man som kom körandes på en vespa och i sitt knä hade han två getter! Vad skall man säga? Världsklass så klart.

Nu till något roligt. Jag har upptäckt att Kristina är vänsterfotad! Hon skjuter med samma fot som sin pappa! Det är ett vetenskapligt faktum att vänsterfotade skjuter både hårdare och med mer precision än högerfotade. Nackdelen är dock att vänsterfotade ofta blir något enbenta. Men detta vägs dock upp med råge av fördelarna som nämnts ovan. Jag är stolt! Dessutom kan hon säga GAIS och är också nybliven medlem i Göteborgs Atlet & Idrottssällskap. Vad mer kan en far begära?

Vi hörs snart.

Kramar från oss alla till er alla!

Rino

Lite sportsnack

2008-04-14T06:34:00.000-07:00

Det var på håret! Men ärligt talat, var det verkligen någon som var orolig?

Min mor ler i himlen men far han lider säkert med sitt kära Leksand. Jag har märkt att sedan han gick bort så hoppas jag lite på att det skall gå bra för Leksand. Annat var det för, då var det mest skadeglädje när Leksand gick på pumpen. Men det var ok för han var likadan när det gällde Brynäs, om inte värre.

Rögle gick upp. Bra, då kan man boka in besöken hos svärföräldrarna efter när Brynäs spelar i Ängelholm.

I kväll blir det att lyssna på webradion igen. Osannolika guldfavoriterna Kalmar FF på Fredrikskans. Järnspikar vad jag längtar tills jag kan se matcherna på plats.

Kom igen, grönsvart kom igen!

Rino

Livet är en konstig resa.

2008-04-09T08:31:00.000-07:00

Ibland tappar man bara lusten för vissa saker. Sedan min mor gick bort har jag i stort sett inte haft lust för någonting, allra minst att skriva på bloggen. Men nu är jag här igen och om ni läser detta så är ni det också. Va bra!

Livet är en konstig resa. Man kastas mellan bottenlös förtvivlan och ohämmad glädje. Under de 20 månader vi har varit här har vi förlorat båda mina föräldrar. Samtidigt har vi fått en underbar dotter, två syskonbarn (och ett tredje på väg i just detta nu). Livets cykel koncentrerat till en liten period i vårt liv. Mestadels befinner man sig ju just någonstans där emellan, dvs att man är ledsen på ett överkomligt sätt eller glad utan att för den skull skutta omkring på små moln för jämnan. Sorg är dock som ett stort mörkt satans håll i marken som man ramlar ner i och har svårt för att ta sig ur även om man vill och försöker. Har man upplevt riktig sorg så vet man. Jag hade inte det innan jag förlorade mina föräldrar. Jag kan fortfarande känna förtvivlan över att jag aldrig mer får träffa dom men det blir mer och mer överkomligt. De kommer alltid att finnas i mina tankar men mer och mer som ljusa minnen istället för bara tomhet och saknad. Det känns skönt.

Den ohämmade glädjen då? Den vill man ju så klart bara klamra sig fast vid. Just nu är det vår lilla trio till familj som får mig att må bra. Kristina är en ren glädjekälla och hon får oss ständigt att må på ett sätt som jag inte visste var möjligt. Jag känner så mycket kärlek för den där lilla skapelsen att det ibland känns som att hon är den enda som betyder något. Jag är säker på att Veronica känner på samma sätt och vi är båda överlyckliga att ha henne och över att vara en familj.

Nu är det nästan bara två månader tills flytten går norrut igen och vårt äventyr i tropikerna är över för denna gången. Vi längtar verkligen hem ibland men vet också att vi kommer att sakna Tanzania ibland. Vi försöker att inte tänka så mycket på flytten och koncentrerar oss på att försöka njuta och leva i nuet. Just nu är det regnperiod vilket innebär stora mängder regn emellanåt. Det regnar inte länge åt gången men det är riktiga skyfall som ibland förlamar hela staden känns det som. Ändå är det ju så klart varmt och solen skiner för det mesta mellan skurarna. Jag kommer att sakna klimatet mest tror jag. Jag är inte byggd för att trampa omkring i snöslask eller 20 minus grader. Men man kan ju så klart uppskatta de olika årstiderna i måttliga mängder liksom jag ibland kan bli trött på att ständigt ha högsommar (och lite till).

Annars tror att jag håller på att bli vuxen. I alla fall kände jag mig vuxen på riktigt för första gången när Veronica åkte till Zanzibar och stannade borta en natt. Då var det jag som var ensam ansvarig förälder och det gick upp för mig att det liksom är på riktigt. Men det gick bra det med, vi hade det jätte trevligt. Till kvällsmat blev det pannkakor så klart, det enda jag är riktigt bra på att laga (om jag har receptet framför mig). På morgonen åt vi frukost på restaurang med två andra gräsänklingar, Neil och Mike och deras barn Jacob och Amy. Det var perfekt att inte behöva laga frukost själv och dessutom fick hon en ballong som jag slapp blåsa upp själv.

Veronica har börjat blogga på http://www.babyvarlden.se/. Tanken är att hon skall dela med sig av sina upplevelser som adoptivförälder i Tanzania.

Sawa. Det känns bra att vara tillbaks i cybervärlden igen. Jag skall försöka att hålla ångan uppe och skriva några rader då och då. Lovar...

Här är ett några foton på familjen.

Sköt om er.

Kramar.

Rino

Mor

2008-02-07T14:34:00.001-08:00

Min mor har lämnat oss i total saknad. Hon var sjuk sedan lång tid och levde kanske på lånad tid men smärtan blir inte mindre för det.

Jag kommer på mig själv att vilja prata med henne och att jag borde ringa henne bara för att komma på att hon är borta för alltid. Jag fick aldrig möjligheten att ta samma avsked som jag gjorde med min far och det smärtar mig. Jag hoppas dock att hon visste allt jag skulle vilja säga ändå.

Farväl mor, vi älskar dig och kommer att sakna dig för alltid.

Vi hoppas att du har frid nu.

Hälsa far.

Dina Rino, Veronica och Kristina.

Dag 514 på vårt lilla äventyr.

2008-01-23T07:56:00.000-08:00

Mambo wipi?

Här i Dar går livet sin gilla gång, allt är som vanligt :=). Vi försöker att njuta så mycket som möjligt av väder och annat som man vet att man kommer att sakna.

Häromdagen åkte jag som vanligt mot rött ljus (precis som alla andra) men det såg farbror blå så jag blev stoppad. Så då bar det, efter några artighetsfraser, iväg till polisstationen som ligger 50 meter från korsningen för att betala boten på 20 000. När vi kom dit så började den ytterst vänlige polismannen att leta febrilt i en skrivbords låda. Efter att tag ringde han ett samtal och när han lagt på så vände han sig till mig och sa -Very lucky today rafiki, no ticket. Det visade sig att böteslapparna var slut!

En annan, kanske inte så alldaglig, händelse var när jag för några veckor sedan sprang på Tanzanias förbundskapten Maximo. Jag var på Q-bar, en sportsbar som förövrigt ägs av en svensk, för att kolla lite premierleague fotboll tilsammans med en kompis (en dekadent hammarbyit). Samma dag hade Tanzania mött Kenya i en landskamp och vunnit. Vi fick syn på Maximo som satt i ett hörn och såg ytterst nöjd ut och vi bestämde oss för att traska över för att gratulera (jag har träffat honom förut och pratat om ligan). Han bjöd oss att sitta ner och det slutade med att vi spenderade hela aftonen med att prata fotboll och dricka vin (det blev några flaskor). Bl.a. var han mycket nöjd med att ha fått en kram av Henke Larsson en gång när han tränade St Mirren i skotska ligan och så ansåg han att Garrincha var den bäste brasilianske spelaren någonsin (förutom Pele förstås).

700 mil hemifrån hör man talas om årets Where The Action Is och man blir mer eller mindre förtvivlad över att inte kunna var på plats (eftersom vi inte är i Sverige då). Vad sägs om följande line-up? Sahara Hotnight, Mando diao, Hives, Hellacopters (kanske sista spelningen någonsin!) och Foo Fighters! Jag får väl vara nöjd med att jag kunde vara med 10-års jubileet...

Önskar att jag var den där lille japanen i Heroes (23 avsnitt på DVD för 30 kr) för en dag, eller i alla fall hade hans förmågor.

Ja ja, jag får väl nöja med mig att jag har världens bästa fru och en underbar dotter, det är ju inte fy skam det heller.

Och sen kommer ju alltid Roskilde!

Här är en bild från Kristinas dagis. Kan ni urskilja henne i mängden?

Massor av kramar!

Rino

Alla glassars moder!

2008-01-14T02:44:00.000-08:00

Nu hade det varit gott med en

Karibu 2008!

2007-12-30T22:41:00.001-08:00

Hej på er den 9 januari 2008!
Gott nytt år! Redan EM-året 2008. Det känns som det var igår man satt på Laholmen och kollade vm-semi mellan Sverige-Brasilien. Det var en fantastisk sommar (Ottas och pierson jobbade i Bergen, Per och Cecilia blev ett par och jag fick båda framtänderna utslagna)! Om Zlatan (och vädergudarna) kan komma i form tror jag på något liknande i år.

Jag satt och bläddrade i en trave dagstidningar som hade blivit liggande och kom på att vi kan ju dela med oss av vad som står så ni får en uppfattning om hur det kan se ut och fungera här. Syftet är inte att visa upp Tanzanias alla negativa sidor men med facit i hand så kan man ju konstatera att nyheter ofta går i moll här också (man slipper i alla fall alla dokusåpaletsdancebönderidoler på framsidan av alla tidningar).

Här är några saker som har varit uppe i nyheterna den senaste tiden.

Någonting som man ständigt påminns om och kan känna både uppgivenhet och ilska över här är (surprise) korruption. För några månader sedan släppte några oppositionspolitiker en skrift som man kallar "list of shame". Det är en lista över olika personer som man anklagar för korruption. Listan innehåller bl.a nu sittande ministrar och en tidigare president och den är inget annat än en politisk bomb. De utpekade anklagas för att t.ex. ha förskingrat pengar eller att på andra sätt ha gjort ekonomiska vinster. I ett fall talar man om så stora summor som 1 miljard USD. Det som kan göra en mest frustrerad är hur anklagelserna bemötts. Bl.a så uttallade sig statsministern som följer: "Oppositionen glömmer att den yttrandefrihet de åtnjuter inte finns i andra länder. Dom kan idag säga vad dom vill för att CCM (styrande partiet) tillåter detta.". Det finns en antikorruptionsbyrå som skall utreda sånt här. Chefen för den byrån är dock själv anklagad för korruption och frågan är hur effektiv byrån är . En sak är dock säker och det är att korruptionen går som en röd tråd igenom hela det tanzaniska samhället. Allt från de högsta politikerna till trafikpolisen har sin beskärda del av korruption och man får ibland en känsla av uppgivenhet när man läser nyheterna för det är minst en artikel varje dag i ämnet. Den 5/10 kunde man läsa om två domare som åkt fast för att ha tagit emot mutor för att döma till en viss parts favör (tyvärr inte ovanligt verkar det som). Andra sätt som det kan visa sig är att polisen kräver pengar för att ta emot polisanmälan eller att ge ut viktiga papper och genom att tjänstemän kräver sexuella tjänster i utbyte mot att utföra sitt arbete.

En sak som är bra är att bl.a britterna har satt press på tanzanierna om att utreda och bemöta anklagelser om korruption. Det har t.o.m debatterats i det brittiska parlamentet om hur väl spenderat det bistånd som sänds till Tanzania egentligen är. Det är bra att omvärlden sätter press på tanzaniska ledare så att de inte bara kan sopa anklagelserna under mattan. Här är en länk till en intressant artikelserie som publicerades i Aftonbladet nyligen.

En annan sak som är glädjande är att tanzaniska ungdomar tycks medvetna om vad korruption är, vilket jag tar som ett tecken på att skolor och organisationer lyckas nå fram i den mån de diskuterar problemen. Den 3/11 kunde man läsa om att över 1200 grundskolor har bildat klubbar där man pratar om problemen. Kanske nästa generation tanzanier tar ett steg till i utvecklingen mot ett rättvisare samhälle? Sen att världen i sig kanske inte är rättvis är väl ett annat problem...

3/12 kan man läsa om trafiken i Dar. Den ökar årligen med 20 % sedan 7 år tillbaks. Som ni kanske gissat så byggs inte infrastrukturen ut i samma omfattning. Man estimerar att handel och företag förlorar stora summor när möten ställs in, transporter blir försenade och varor anländer sent. Sträckor som förut tog 20 minuter kan nu ta upp emot 2 timmar och det är lätt att förstå varför alla Daladalaförare kör som idioter (med många allvarliga olyckor som följd). Experter talar dock om ett moment 22. Nämligen att det krävs en väl utvecklad infrastruktur för att skapa ekonomisk tillväxt men det krävs också ekonomisk tillväxt för att ha råd att bygga ut infrastrukturen i form av ett kapabelt vägnät. Då återstår bistånd eller?

Något som man kan bli förstummad över ibland är hur tron på övernaturliga väsen och vidskeplighet lever på ett sätt som för oss är svårt att förstå. Och det får stora konsekvenser. Man läser ofta om människor som blivit brutalt mördade. Nyligen var det en våg av mord på albinos i Mwanzaregionen och den 8/10 kunde man läsa om att 34 äldre kvinnor hade blivit mördade i Bariadidistriktet förra året i tron att de var häxor. På landsbygden (och även i viss mån i stan eftersom inflyttningen från landet är stor) har den lokale häxdoktorn ofta stor makt och håller vidskepligheten levande. Enligt The Citizen den 28/10 så är i vissa distrikt tron på häxor och onda väsen så stor att det håller tillbaka den ekonomiska utvecklingen eftersom företag drar sig för att investera där även om områdena har goda förutsättningar. En annan avigsida (alla kanske inte håller med mig) av att inte ha ett välfungerade rättssystem är att det uppstår en mobbmentalitet. Det är något som man läser om i stort sett dagligen (och som jag själv sett det med egna ögon). Människor tar helt enkelt lagen i egna händer och misshandlar, ofta med dödlig utgång, den som ertappas som tjuv (eller anklagas för att vara tjuv för den delen). Den 17/11 kan man tex läsa om en cykeltjuv som blivit ihjälslagen efter att ha anklagats för att ha stulit en cykel. Mobbmentaliteten är otroligt stark och det är väl mer eller mindre accepterat att slå ihjäl någon som ertappas som tjuv. Polisen tittar åt ett annat håll förmodligen rädda för att bli angripna själva. Att tala med en tanzanier om det är som att hälla vatten på en gås, 'an eye for an eye' är det som gäller. Men vad vet jag, jag är inte den som tvingas att leva i ett fattigt samhälle där de flesta sliter för att klara dagen. Då kanske man värderar saker och ting på ett annat sätt.

Ni kanske har läst om Hans Chrunak och hans uttalanden om man borde hosta på domarna tills dom dör. Storm i ett vattenglas om ni frågar mig. Ordföranden i Tanzanias största fotbollskubb, Simba FC, gick tidigare i höst ut och hotade domare med stryk efter att hans lag hade öppnat säsongen med 3 oavgjorda och en förlust. "domare som dömer Simba skall passa sig annars kommer det att få konsekvenser", "vårt tålamod är slut, domare som dömer bort mål för Simba kommer att attackeras. Detta är enda sättet att disciplinera dom", "vi kommer att slå domare som inte lyckas att ta rätt beslut". Ord och inga visor. Veckan efter uttalandet uttryckte han sin belåtelse över att domarna domarna hade "förstått allvaret" efter Simbas första seger för säsongen. Sällan har väl uttrycket man vet inte om man skall skratta eller gråta haft större relevans. För övrigt så supportar jag ärkerivalerna Yanga, dom har grönt i sina dräkter.

Som sagt så är inte syftet att ge en negativ bild av Tanzania men det skadar väl aldrig att lyfta upp problemen till ytan då och då. Att leva i ett samhälle som nästan accepterat korruption som en norm sätter sina spår i tilltron till allt vad auktoriteter heter. Jag hoppas att jag tidigare och senare lyft och kommer att lyfta fram alla positiva sidor med landet också, för det är ett fantastiskt sådant.

Det finns en framtid för Tanzania bortom allt elände.

Här kommer dagens Kristina.

Idag gratulerar vi också Albin Johansson som fyller fyra år och blir en ännu större pöjk. Här är en bild från när han bara var tre och ett halvt år.

Tutaonana!

RoVoK

Gott nytt år!

2007-12-30T05:41:00.000-08:00

30 december idag och det är snart dags att lägga 2007 till handlingarna. Det har verkligen varit ett spännande och händelserikt år för fam Alfredsson/Johansson.

Det som överskuggar allt annat är ju så klart ankomsten av viss flicka. 74 cm hög och 8,4 kg lätt drog hon in i våra liv som en frisk fläkt. Det bästa är att hon blir bara roligare och roligare att vara med dag för dag. Här är en konversation som vi hade angående GAIS nyförvärv hittills. Som ni märker så är hon likt många gaisare bra på att negga. Det blir till att försöka att uppfostra henne i en positiv anda och vem vet, kanske att hon har turen att kliva in på scenen just när GAIS inleder sin nya storhetstid ( som ni märker är skribenten själv inte lagd åt det negativa hållet).

Axplock av andra trevliga saker som hänt oss under året: Alla besök vi haft, vår safari med Elliott, Leon, Kristina och Mathias (oförglömligt), vistelsen på Amani beach, sommaren i Sverige (det betydde jättemycket att få träffa alla er släkt och vänner som vi saknat och längtat efter så länge), resan till Zambia, mormor Febes besök (som räddade oss när vi trodde att vi skulle gå under de första två veckorna med en orolig Kristina), insamlingen till DYOC (som gjorde att man kunde rusta upp husen, köpa sängar med madrasser, sängkläder och myggnät. dessutom har de bl.a fått ett kylskåp, en TV och vattenfilter.), julfirandet med Jarand och Monica,Etc, etc etc.

Det jobbigaste som hände under året var att städa ur huset där vi vuxit upp eftersom det skulle säljas. Nästan 40 års minnen av glädje, sorg och vardag i en salig blandning sitter i de väggarna och jag har otroligt svårt att släppa det. Sorgen efter vår far har också gjort sig påmind med jämna mellanrum (det har nog inte gått en dag utan att han funnits i mina tankar) även om det trots allt visar sig att livet på något sätt går vidare och att man kan finna andra glädjeämnen.

Vi kan med glädje meddela att Albin och Kajsa har fått en lillasyster och Kristina en ny kusin. Vi längtar tills vi får träffa dig lilla Engla.

Vi önskar er alla ett gott nytt år! Vi ser fram emot att träffa er till sommaren igen!

Vi avslutar med en bild på la primadona.

Kramar/
RoVoK

Hemvändare

2007-12-10T07:49:00.000-08:00

Hejsan svejsan!

Senaste nytt från Dar. Vi har bestämt oss för att flytta hem nu till sommaren. Även om vi trivs jättebra så känner vi att det känns rätt att styra skutan hemåt nu för att låta Kristina lära känna våra familjer och vänner, dvs bl.a. ni som bemödar er att läsa denna blogg.

Efter jullovet så skall hon börja på Svenska skolans dagis. Där går barn med nordisk bakgrund och all personal pratar antingen norska, danska eller svenska. Dom flesta har en nanny här men det känns mycket bättre för oss att ha henne på ett dagis där hon kan höra och lära sig lite svenska även när vi inte är med. Det kommer ju att bli ungefär som att ha henne på dagis hemma i Göteborg även om det nog blir svårt att hitta ett dagis där med egen swimmingpool... Intressant att se hur inskolningen går bara.

Nu när vi har bestämt oss för att åka hem så skall vi försöka att utnyttja tiden här så bra som möjligt. Kanske inte blir så lätt att resa runt med henne men någon mer safari skall vi försöka att hinna med och så kommer vi nog att ta några turer till Zanzibar. Redan nu har vi varit bättre på att ta oss ut och njuta av stränderna runt om Dar. Det är nog något som man kommer att sakna runt samma tid nästa år. Då kommer vi ju å andra sidan att ha närmare till er...

Ni vill säkert se lite bilder på Kristina och vi delar gärna med oss. Det finns ett antal att välja mellan...

Stooort leende!

Löjligt cool pappa.

Göteborgs Atlet & Idrottssällskap

Amani Beach

Vadå glad?

Baka pepparkaka

Sova med sina gossedjur

Skor att växa i.

På väg till Bongoyo för första gången.

Snygg morsa!

Sköt om er där hemma i julstöket och julbordstider.

Vi hörs snart igen...

Glad lucia!

Kramar/

R o V

Underbara busfrö!

2007-11-08T10:24:00.000-08:00

Så det är så här det är att vara förälder. Kiss o bajs o matkrig o sömnstörningar... VARFÖR VAR DET INGEN SOM SA NÅTT INNAN VI SKAFFADE BARN!?

Tur att hon är världens gulligaste lilla unge då. Hon har ett leende som värmer själ och hjärta hos betraktaren, hon är beroendeframkallande. Jag börjar att gilla det här med att vara farsa!

Tack för alla hjärtliga gratulationer! Vi blir uppriktigt glada och vi känner att det ligger mycket värme i era lyckönskningar.

Ca tre mil eller en 40 min bilväg från vårt hem ligger södra stranden. Det är en underbar strand helt i klass med stränderna på Zanzibar. Här är en liten film från när vi var där i lördags. Det var första gången Kristina badade i havet och hon njöt verkligen! Trots att det är 27 C i vattnet är det svalkande när termometern stiger upp mot 35 C. Man kommer att sakna att kunna åka och bada i mitten av november.

Givetvis vill vi dela med oss av några bilder på dottern också.

Hon vågar sig på att gunga för första gången.

Kristina hjälper mamma att baka farsdagskaka.

Den smarriga kladdkakan serverades så klart i sängen.

Gitarr lektioner med mamma.

Om ni tittar riktigt noga och kanske zoomar in så ser ni vem som badar.

Sköt om er där hemma i kylan!

Vi hörs snart!

R o V

Vi har blivit föräldrar!

2007-10-24T10:57:00.000-07:00

Hej! (om det nu finns någon kvar som läser på denna blogg)

Det är helt enkelt så att vi har haft våra tankar på annat håll och inte orkat skriva på bloggen (även om vi ofta har tänkt att vi nog borde...).

Det blir inte något längre inlägg denna gång heller men vi kommer att skriva mer och oftare snart (på hedersord).

I alla fall så vill vi nu berätta nyheten att vi har blivit föräldrar! Kristina heter vår dotter och hon är en superduper söt 1 1/2 åring. Vi har hållt på med en ganska jobbig adoptionsprocess som har tagit ungefär ett år hittills. Just nu är vi fosterföräldrar i 3 månader innan vi skall till domstolen och finalisera adoptionen. Som sagt har adoptionsprocessen varit hemsk men jag skall skriva mer om det i ett eget inlägg tror jag. Nu är vi bara glada att vi äntligen har henne här!

Vi är förstås jättelyckliga men det har varit en hektisk vecka också. Det är ju så klart en stor omställning för Kristina och hon har gråtit mycket, sovit lite och ätit dålig och det är jobbigt att se henne ledsen. Men nu har hon börjat att skina upp. Hon skrattar, leker, tyr sig till oss och verkar helt enkelt må lite bättre dag för dag.

Ja nu skall jag gå och lägga mig eftersom jag bara sov tre timmar i natt och har morgonpasset i morgon. Men vi skriver mer snart.

Här är lite bilder.

Sköt om er, vi hörs!

Rino

Imorgon

2007-10-09T14:53:00.000-07:00

Klockan är 01:00, jag är trött. Jag stretar emot när John Blund viskar i mitt öra, tänker att jag skall bara som Alfons pappa sa. Men jag tror nog att jag går och lägger mig ändå och försöker att skriva något med mer substans i morgon istället. Håll ut mina vänner, vi hörs snart.

Inshala.

Parasiter i olika skepnader

2007-09-13T01:54:00.000-07:00

Jag stötte på ett gäng här om dagen, det är ett av Afrikas farligaste (det finns många farliga gäng i Afrika. De afrikanska gängen äter hells angels och albanligan till frukost). De är ett stort gäng och de finns över stora delar av världen även om de har sin största spridning i Afrika (söder om Sahara). Det här gänget kallar sig för Falciparum och dom kan räknas i miljoner och åter miljoner och dom är bad bussines baby.

Helt plötsligt en dag gav dom sig på mig och jag blev sängliggande (då hade dom i och för sig infiltrerat mig redan två veckor tidigare). Febern steg till närmare 42 grader och jag låg i soffan och skakade som ett baobab löv. Vi tog beslutet att evakuera mig till IST kliniken som ligger på bekvämt avstånd.

Väl på kliniken togs det prover och efter en timmas väntan så kom beskedet, det var malariaparasiter som hade slagit boning i min kropp och de är av släktet Falciparum, den elakaste typen. På kliniken blev det en viss uppståndelse eftersom det inte är så vanligt att det snubblar in folk med malaria i den delen av stan. De konstaterade att alla mina organ var under attack och att det var viktigt att jag kom under medicering omedelbart. Jag beordrades också total vila vilket inte sågs som något problem då jag ändå hade problem att stå upp.

För att göra en kort historia ännu kortare. De tre påföljande dagarna var jobbiga med illamående, febertoppar och omänskligt svettande (sängen var dyngsur varje morgon) men sedan var det värsta över.

Och nu är jag på benen och vid god vigör.

Igår nådde mig nyheten från Göteborg att någon/några komplett galna idioter tror att man kan slå ihop tre av stadens klubbar till en. Dom vill bli mer "slagkraftiga för att kunna hävda sig i toppfotbollen och Europa". Ja man förvånas av hur mycket idioti det finns i världen och hur lite folk förstår. Dom vill byta GAIS anno 1894 mot något slags själslöst skrivbordsprojekt.

ÖVER MIN DÖDA KROPP!

Vi hörs snart.

Sköt om er.

Rino

Dar es Salaam, tredje september tvåtusensju.

2007-09-03T02:52:00.000-07:00

Dar es Salaam 070903.

Hej!
Här kommer lite bladder från Östafrika.

Vi har haft besök från de djupa skogrna kring Fryken i några dagar. Det var min gamle vän Niklas Sonebrink och hans kollega Johan Persson som var på rundtur i Tanzania och slog upp baslägret i vår lägenhet. De gjorde den sedvanliga klassiska rundturen med safari i norra Tanzania och en vecka på Zanzibar samt några dagar i Dar. De var mycket nöjda med sin resa och ville nog inte riktigt åka hem till det betydligt kyligare Sverige ännu. Noterbart är också att ölkonsumtionen, framför allt Kilimanjaro då, lär återgå till normal nivå efter att de har lämnat de Tanzanska barerna bakom sig. Men den lär väl stiga i Sunnetrakten i stället.

Beerdrinkers and hellraisers

I morgon redan kommer nästa besök då Thomas och Andreas kommer ner från Göteborg. De skall i stort sett ut på samma resa. Tanken är att vi hänger med en sväng till Zanzibar över nästa helg innan de drar ut på safarin.

Det är kul att få besök (speciellt när det förhoppningsvis vankas Kalles kaviar och Marabou mjölkchoklad!).

I lördags var jag på fotboll. Det var första matchen på den nya nationalarenan. Det är den första arenan med eljus på det tanzanska fastlandet och nu var det premiär i en träningsmatch mot Uganda. Stadion är mycket fin. Den har plats för ca 60 000 och det var nära nog fullsatt i lördags. Det är kineserna som har byggt och stått för ca 90 % av kostnaden (så klart). Det var ingen officiell öppning utan det var mer en framtvingad lösning eftersom Tanzania skall möta Mozambique i en avgörande match i kvalet till afrikanska mästerskapet nästa lördag. Matchen är tvungen att börja kl 8.00 eftersom den skall spelas samtidigt som en annan match. Tyvärr verkar det inte som att man tänkt så mycket på logistiken runt arenan. Det var trafikkaos både före och efter (även med tanzanska mått mätt) och det lär det vara varje match. Det kändes lite grand som att vara i en helt annan värld när man gick in på den nya supermoderna arenan och lämnade det ibland något kaosartade övriga Dar bakom sig.

Matchen slutade 1-0 till Tanzania efter en inte alltför välspelad match. Publiken var dock med på noterna och det var feststämning på läktarna när målet kom. Vi var dock lite bonniga och gick 15 min innan slutsignalen för att slippa det värsta kaoset efteråt. Det visade sig vara en bra idé eftersom våra vänner som stannade kvar inte kom iväg från arenan förän efter en och en halv timme.

Häromdagen var vi och åt på ett ställe och det var ett afrikanskt band som spelade "Redemption Song" i bakgrunden. Plötsligt slog det mig, efter att ha hört den otaliga gånger med liveband, i taxibilar och på radion, att "Redemption Song" måste vara afrikanernas motsvarighet till "Proud Mary" eller "Cotton Fields". En låt som alla afrikanska musiker tycks ha på sin repertoar och som gemene medmänniska i sämsta fall kan nynna med till. Tur att jag älskar låten då (spelade den på repeat 17 ggr i Roskilde en gång). Älskar förresten Creedence också och anser att alla som inte gör det har missuppfattat det här med musik (jag är fullt allvarlig fast med en gnutta självironi dock (tolka det som ni vill (oj nu blev det visst två paranteser i en))).

Jag har börjat läsa böcker! Visst har jag läst böcker förut förstås men mer sporadiskt skulle jag vilja påstå (och att ibland läsa böcker för att man måste är en ren plåga tycker jag). Har just avslutat en och håller på med tre andra. En trevlig bieffekt av att vi inte har någon TV!

Nu har vi lagt upp en rundtur i vår nya lägenhet i youtube spalten. Följ med på en rafflande resa genom väggar, tak och golv. Även de andra spalterna har uppdaterats

Annars solsken.

Kramar,

R & V

Tillbaks från Zambia

2007-08-14T07:17:00.000-07:00

Jo då, det är gamle ryddarn ni ser på bilderna! Jag trotsade min flygrädsla och tog kommandot över min höjdskräck tillräckligt för att ge mig upp i flygtyget ni ser på bilderna. Varför utsätta sig för detta kanske någon opponerar sig? Svaret stavas ju så klart Victoriafallen, ett resmål så mytiskt att pyramiderna ter sig som Smögen i jämförelse (nåväl). På det lokala stamspråket kallas fallen för Mosi-oa-tunya, The smoke that thunders. Och jag vill nog påstå att fallen gör skäl för namnet. Dr Livingstone, denne Afrika pioniär, var den förste vite människa som såg fallen och han blev liksom oss förundrad över dess mäktighet. När Zambezi floden är som störst efter regnperioden faller det 10 miljoner liter i sekunden!

Även Veronica gjorde den fantastiska flygturen så klart men av någon anledning blev det tyvärr fel på kameran när hon var uppe. Vi var bara uppe i luften i 15 minuter men det var alldeles lagom. Förutom att vi fick en extraordinär utsikt över fallen så kunde vi även se en del djur (elefanter, krockodiler och flodhästar) från en annorlunda vinkel än man gör på en vanlig safari.

Vid fallen var det fuktigt.

En av kvällarna åkte vi båt på Zambezi, och det var minst sagt vackert.

Nu är vi tillbaks i Dar es Salaam och Veronicas elever börjar sitt läsår imorgon. Själv har jag också börjat ta tag i mina arbeten så smått och det känns skönt att vara igång igen.

Jag är glad att vi tog oss i kragen och gjorde resan till Zambia. Det är skönt att vara lite spontan ibland och förhoppningsvis blir det fler utflykter innan vi styr kosan hemåt. Det beror lite på vad framtiden har i sitt sköte förstås... (mer om detta i framtida alster)

Vi hörs snart!

Kramar/

R o V

Zambiaresa

2007-08-02T08:47:00.000-07:00

Hej!
Nu ar vi i Livingstone, Zambia. Vi har sa klart akt hit for att se Victoriafallet, ett av vara dromresemal! Vi har precis anlant efter en 7 timmars bussresa fran Lusaka, en mycket smartfri sadan skall tillaggas (man ar ju van vid skrackbussfarder fran vart nuvarande hemland).

I morgon skall vi ta en kryssning pa Zambezifloden for att kolla in solnedgangen over fallen, det skall vara nagot av det vackraste man kan se i Afrika sags det. Pa lordag skall vi flyga mickrolight over fallen och det kommer nog att bli en upplevelse utover det vanliga hoppas vi.

Vi berattar mer om hela resan nar vi ar tillbaks i Dar.

Hoppas att sommaren dar hemma ar snallare mot er an nar vi var hemma. Har ar det vinter men kortbyxvader i alla fall.

Skot om er, vi hors snart.

R o V

Kommentar om bloggen och återresa.

2007-07-25T10:32:00.000-07:00

Hej.
Ville bara kommentera utseendet på bloggen lite. Jag fick lite inspiration från min frände herr Hellberg så jag bestämde mig för att lägga till några spalter som sidoinfo till det som skrivs här. Dels för att vi tycker att det är roligt att kommentera olika saker men även för att uppdatera bloggen oftare när vi inte har inspiration att skriva texter om vad som sker i vårt vardagliga liv. Då kan ni i alla fall se vilka glädjeämnen vi har (solsken), vad vi lyssnar på för musik för tillfället (kassett däcket) eller varför inte ta inspiriation från något tänkvärt någon har sagt eller skrivit (citat). Dessutom så har youtube fått sin egen lilla spalt så klart.

Nu är det onsdag och kvällen innan vår återresa till Tanzania. Känns nästan lite overkligt att vi om två dagar är i Tanzania igen.

Tack till alla er som förgyllt vår semester vare sig vi varit i Mölle, Strömstad, Göteborg, Roskilde eller någon annanstans. Nu kommer vi att sakna er ett år till.

Glöm inte att kolla in på bloggen ibland, skall försöka att uppdatera den i alla fall en gång i veckan.

Vi hörs snart!

R o V

Hallå är ni kvar!

2007-07-08T07:01:00.000-07:00

Hej alla vänner!

Ni undrar väl om vi har lagt ner bloggen eftersom den inte har uppdaterats på nästan 2 månader (oj!). Så är i varje fall icke fallet, vi har bara, i kombination med ett visst mått av lathet, prioriterat andra saker som resa, flyttförberedelser (vi skall få en större lägenhet i samma område), arbete och socialiserande med våra vänner i Dar es Salaam. Här i Sverige har vi också satsat vårt krut på att umgås med släkt och vänner och bloggen har stå fått stå tillbaks. Nu tänker ni säkert; hur svårt kan det vara att i alla fall lämna ett livstecken ifrån sig så att vi vet vad som händer? Och det gör ni rätt i. Här kommer nu en summering av vad vi gjort den senaste tiden.

Först kan jag säga att insamlingen och renoveringen av husen gick bra och att sängarna nu är på plats. Jag har skrivit mer utförligt om det på DYOC bloggen som ni också finner länk till längre ner på denna sidan och hänvisar därför till den.

Vi har hunnit med ganska mycket under tiden vi varit lediga. Veronica har varit ca en vecka i Holland och hälsat på vänner och själv var jag under tiden i Strömstad för att träffa familj och vänner. Vädret var ju kanon just då och man kände hur mycket man tycker om den svenska sommaren. T.ex. satt vi på Lena och Proppens altan och åt en god middag en sån där riktigt skön sommarkväll. Vädret i Dar är ju så klart behagligt men det är inget som går upp mot såna sommarkvällar.

Efter det åkte vi till Göteborg där huvudmålet var att vara med på Anders och Nadikas bröllop. Vi bodde hemma hos Daniel och Alexandra och hade det jättetrevligt förstås även om det nog var lite trångbott för oss alla fyra eftersom de precis höll på att flytta till sin nya lägenhet.

Vi var med på våra respektive skolors (ISGR och Oxledsskolan) avslutningar. Det var jättekul och jag kände verkligen att jag saknat mina kollegor. Själv var jag med på nians avslutningsfest, den traditionella fotbollsmatchen, själva skolavslutningen samt den avslutande personalfesten! Det var verkligen roligt på alla sätt och vis. Det känns som att jag fick hundra kramar under de två dagarna. Och alla lärare och elever som kom fram och sa att dom saknat mig. Det gick rätt in i hjärtat skall ni veta om ni läser detta.

På Veronicas skola hade en grupp barn samlat ihop pengar till min insamling. De överlämnade över 4000 kr till henne på avslutningen och men blir ju bara så jäkla glad och imponerad. Tack!

Anders och Nadikas bröllop var så där trevligt och mysigt som det oftast blir när någon man känner väl och tycker bra om gifter sig. De ingick det äkta ståndet i en intim kyrka inne i Göteborg och hade sin fest på en herrgård på landet utanför stan. Det var en fantastisk afton med en underbar middag, många roliga och gripande tal samt dans (mest headbanging för min del) till tidig morgon.

Headbanging

Dessutom fick vi äntligen möjlighet att träffa våra vänner Carl och Karolina igen. De är det par som vi gemensamt har känt längst och ett Sverigebesök utan att hinna träffa dem hade inte känns som ett riktigt besök. De har en dotter som heter Matilda och hon är ett rödhårigt litet troll som kan charma vem som helst. Vi blev bjudna på grillat (mmm) och som grädde på moset dök Johan och Pernilla och deras lilla knyte också upp. Trevligt så att det förslår.

Johan, Karolina, Pernilla, Veronica och Carl.

Charmtrollet.

Jag har också passat på att se några GAISmatcher när jag är hemma förstås och min närvaro hjälpte atleterna att ta fem poäng (det borde varit nio) på tre matcher mot tippade topplag. Höjdpunkten var så klart segern på övertid mot min vän Pärs Ellos. Frågan är om GAIS har råd att undvara mig eftersom de åkte på pumpen mot Brommapojkarna när jag inte var med. Kul var det i varje fall att träffa all de GAISvänner man fått under åren i Göteborg.

Midsommar firade vi i ett regnigt Mölle men det gjorde inte så mycket tycker jag, vi hade det jättetrevligt tillsammans hela dagen. Vi hade även med oss mina två brorsdöttrar Sofie och Ida ner och de trivdes bra trots att det inte blev något sol och bad. Det beror säkert på att Veronicas föräldrar tog emot dem med öppna armar som om de vore våra egna barn. Sofies tårtor var också jättegoda och hon fick dela utt recept till höger och vänster.

Under veckan som följde hann vi med ett besök i Landskrona hos Pernilla, William och Frida. Det är verkligen ett trevligt hus dom har och det var kul att höra om deras planer för hur de skall fixa med det. Bl.a. så bygger de bastu och funderar på att inreda vinden. Det är nästan så att man blir lite avis, men då kom jag på att jag ju har tummen precis mitt i näven och att vi dessutom har det pretty good där vi är nu. Dessutom så visade det sig att båda två hade fått nya jobb. Luften formligen vibrerade av positiv energi!

Just det ja. en annan älskvärd familj kom ju och besökte oss i Mölle. Det var Anna, Gabriel, Thea och Vilma som kom på visit. Vi hade redan planerat in ett möte Köpenhamn med familjens vuxna men verkligen kul att träffa barnen också förstås.

Febe, Anna, Gabriel, Lennart, Wilma, Thea, Ida och Sofie socialicerar i Mölle.

Köpenhamn är en trevlig stad och vi såg verkligen fram emot att spendera en dag (och en övernattning) med Gabriel och Anna där. Självklart blev det också lika mysigt och avslappnat som vi hade trott. Vi drack bayer, åt gott, strosade omkring och bara hade det allmänt trevligt tillsammans. På kvällen tog de med oss till en minst sagt trevlig restaurang där vi åt och drack jättegott. På småtimmarna rullade vi in till hotellet nöjda och glada i hågen.

Nästa dag var det dags för de andra att lämna av mig på stationen i Köpenhamn eftersom jag skulle åka till mitt kära gamla Roskilde!

Det var alltså dags för min tionde Roskilde festival och jag hade så klart sett fram emot detta ända sedan jag bestämde mig för att åka. Vi är ett ganska sammansvetsat gäng som brukar åka ner nu och vi är väl ca 10-15 stycken som regelbundet åker ner och bor ihop (även om inte alla är med varje år av olika anledningar så klart). Förväntningarna var höga och programmet bjöd bl.a. på favoritbokningar som The Who och Roky Erickson och jag kan intet annat säga än att dessa förväntningar blev infriade med råge. Ni har säkert hört rapporterna om det urusla vädret och sanningen är att det var den regnrikaste festivalen i festivalens historia! Massor av människor gav upp och åkte hem redan innan festivalen ens startat p.g.a. att deras tält och saker var översvämmade. För min egen del kan jag dock bara säga att jag hade det minst lika roligt som vanligt. Visst var man lite blött och frusen emellanåt men den goda stämningen på festivalen generelt och i vårt sköna gäng i synnerhet gjorde att man faktiskt gick omkring med humöret på topp mest hela tiden.

Som ni ser har vi redan hunnit med att njuta ganska mycket och vi har fortfarande ett par veckor kvar innan vi åker tillbaks till Tanzania. B.la kommer vi att vara i Strömstad en tio dagar till.

Allt resande och vårt njutningsfulla tillvaro tär ju så klart på vårt sparkapital. Det tycker vi dock att det är mer än värt eftersom det blir lite grann som en andningspaus och det ger oss energi att fortsätta våra arbeten i Dar. Det svåraste med att bo utomlands tycker vi nämligen är att vara från släkt och vänner även om man ju så klart kan ha kontakt ändå på olika sätt. Vi saknar er helt enkelt!

Kul att ni kollade in på sidan igen efter så lång tid av stiltje. Nu kommer vi nog inte att uppdatera bloggen föränn vi kommer tillbaks till Dar. Vi åker den 26 Juli.

Sköt om er själva och era kära så hoppas vi att vi syns eller hörs snart.

Kramar/

R o V

Bistånd, en het potatis.

2007-05-14T01:36:00.000-07:00

Hej.
Ville bara tipsa om en debatt artikel som var i Expressen härom dagen. Intressanta och så klart kontroversiella åsikter. Det är svårt för en lekman som en själv att ha alltför avancerade åsikter i frågan men visst händer det att vi funderar över varför det här landet inte är mer utvecklat än det är efter alla år av bistånd.

Vad tycker ni?

Vardag och hemlängtan.

2007-05-09T14:32:00.000-07:00

Oi!
Här i Dar es Salaam är det nyhetstorka. Jag kan meddela att det helt otroliga fenomenet vardag uppstår tydligen för en nordbo även i de exotiska tropiska trakter vi nu lever i. Inte så att vi vantrivs och har tråkigt eller så men jag kan bara torrt konstatera att vi inte har så mycket att rapportera för tillfället.

En sak som är rolig är att DISL skall skicka iväg ett kombinerat lag till East Africa Cup www.eacup.org. Det är en turnering som spelas i Moshi varje år och som för närvarande involverar lag från Tanzania, Uganda, Kenya och Norge (!!). DISL's motto är "Bringing youth together through sports" och detta är något som verkligen lever upp till det. Vi skickar ett pojklag och ett flicklag med spelare från alla de lag som deltog i U 15 ligorna förra året. Jag är den som planerar och koordinerar allt ihop. Tyvärr kommer jag inte att kunna närvara när turneringen spelas dock eftersom vi är i Sverige då men det är ändå kul och lärorikt att vara med och organisera alltihop. Nästa år hoppas jag att jag kan vara med som ledare också.

I DYOC har vi arbetat med att renovera husen och det har gått bra. Jag kommer att beskriva det lite mer i ett par artiklar som jag skall skicka till Strömstad tidningen. Detta för att huvudparten av de som skänkte pengar till insamlingen kommer från Strömstad. För er som konstigt nog inte prenumererar på denna eminenta tidning så kommer jag att publicera samma sak på DYOC bloggen också.

Tyvärr har vi stött på ett problem med de sängar som vi beställde med följden att ca hälften av sängarna ännu inte är levererade. Detta beror på att någon eller några försöker att blåsa oss på pengar. Jag har överlåtit till ledarna i DYOC till att sköta problemet och dom har lovat att så kommer att ske inom den närmsta veckan. Jag vet inte vad jag skall tro men frustrerande är det.

Lika bra att vi gaskar upp oss med lite humor då. Det här galna klippet är tagit från en direktsändning på norska TV 2 där man gör ett seriöst inslag om statsminister Jagland som ligger inlagd på sjukhus. Då dyker helt plötslig kyllingmannen upp...

Bård Tufte är definitivt en av mina favoritkomiker just nu. Här som orienteringsfantast.

Dagens Trigger Happy. Jag gillar när han springer ut tillsammans med sotarn och ser helt oförstående ut. Oi!!

Vi har nu bokat våra biljetter hem för sommaren och jag börjar få hemlängtan igen. Jag åker 3 juni och Veronica lyfter den 8 juni med ett stopp på fem dagar i Amsterdam för att hälsa på vänner. Vi kommer att vara hemma i mer än 6 veckor och det skall bli underbart. Jag har bla Roskilde festivalen inbokad och dessutom har vi ett bröllop att se fram emot i juni. Sedan åker man tillbaks hit i slutet på juli med batterierna laddade till max hoppas jag.

Sawa! Nu avslutar vi detta med en klassiker. Den ultimata rockorkestern?

Vi ses i sommar go vänner!

Sköt om er.

Rino

10 år idag!

2007-04-30T00:34:00.000-07:00

Idag är det 10 år sedan ödets (ironi) lott förde oss samman.

Det var en småkylig Valborgsmässoafton i staden Karlstad. Platsen för det första mötet var Nationen dit jag hade tagit mig med min gamle vapenbroder Niklas Sonebrink. Någon vecka senare visade sig att vi hade gemensamma vänner och jag vann hennes hjärta med orden "vill damen ha en apelsin". Det håller än idag!

Nakupenda Veronica!

Tyger å bibliotek

2007-04-29T08:39:00.000-07:00

Hej!

Fina tyger har jag köpt. Får se vad det blir av dem. Håller på att försöka designa lite olika grejer. Kanske att det kan bli klännigar, väskor eller en och annan kappa möjligen. Om jag vågar ha det på mig när jag kommer hem till Sverige är en annan sak. Tygerna är kanske väl färggranna och mönstrade. Jag tycker i alla fall de är fiiiiina.

Efter min sk shoppingtur gick jag till stadsbiblioteket här i stan. Det är även Tanzanias nationalbibliotek. Det är svårt att beskriva om man inte har sett det själv, för det saknar svensk motsvarighet. Än en gång blev jag påmind om vilka resurser vi har i Sverige och allt som vi tar för givet. När jag läste på universitetet pratade vi en hel del om hur de som inte har tillgång till eller kan tillgodogöra sig information kommer att bli vår nya "underklass". På Tanzanias nationalbibliotek finns inga datorer. Behöver jag säga mer?

Men, på 1a maj är jag i alla fall ledig från jobbet. Efter några intensiva veckor sedan påsksemestern ska det bli skönt att få en ledig dag. Rino och jag har dessutom 10-årsjublieum (!!!) och ska väl fira med en dag på stranden. Det ska bli hääärligt. Man behöver fira ibland, och få andrum och tid för eftertanke.

En guldgruva för nostalgiker

2007-04-17T11:04:00.000-07:00

Hej alla vänner!
Hoppas att allt är bra med er där hemma i I-världen. Vi börjar så smånigom att återgå till ett mer normalt liv än det vi hade under de veckor vi var ute och reste med familjen Bulton. Igår och idag har vi varit sjuka i någon slags magåkomma, men medicinen gör sitt jobb med bravur så vi är på bättringsvägen (hoppas jag).

Idag vill jag slå ett slag för youtube, jag har sakta men säkert blivit häktad av detta förträffliga medium. Youtube är en internet sida där man kan både se på andras filmer men även också ladda upp sina egna klipp om man vill visa dessa för omvärlden.

Det har med tiden gått upp för mig att detta är en guldgruva för en nostalgiker så som mig. Jag tänker med start idag lägga in länkar till sevärda klipp jag snubblat över i mitt totalt vettlösa surfande på detta Xanadu för nostalgiska medelålders gubbar.

I dag vänder vi blicken mot min barndoms hjältar. I mina tidiga tonår upptäckte jag hårdrocken och den har en fast plats i mitt hjärta än idag. Tank var ett av de där banden som aldrig blev stora men som förtjänar all respekt. Filth hounds of hades var ett verk i den högre skolan i det som på den tiden kallades new wave of british heavy metal eller kort och gott NWOBHM. Kanske inte världen bästa kvalité på det klippet men jäklar vad glad jag blev att jag hittade det. Eller vad säger ni Krabba och Eson?

Kommer ni ihåg Dom Jolly och Trigger Happy. Hans program måste vara något av det roligaste som har visats på tv eller? Som Fredrik och Filip fast roligt också om ni fattar vad jag menar (nåja dom har sina ljusa stunder dom med).

Så kan man bli häktad framför datorn tills frugan säger till att nu får det vara nog.

Men vi har i alla fall ingen TV!

Ha det gott, vi hörs snart.
Rino

Sällskapsresan

2007-04-11T10:16:00.000-07:00

Hej!
Nu är vi åter i Dar och back in business. Jag har fortfarande några hektiska veckor framför mig med avslutning av fotbollsligan och avslutningsceremonier och det är mycket praktiskt att ordna med. Efter nästa vecka lugnar det sig dock med ligan och jag kan då ägna mig mest åt DYOC. Skall bli skönt att gå ner på 100 % igen :-).

Jag skall skriva mer snart och berätta om hur det går med upprustningen av husen. Jag kan i alla fall berätta att all målning är klar men vi väntar fortfarande på ca hälften av sängarna och det oroar mig. Jag har spelat in en liten film när vi precis hade satt igång och målat. Ni hittar den HÄR. http://www.youtube.com/watch?v=JZtp255HkP4 Jag skall filma lite igen när det är mer i ordning.

Vi har som tidigare omnämnts haft besök av våra vänner Elliot, Leon, Kristina och Mathias. Jag måste säga att det är hedrande att de väljer att åka 700 mil och spendera en mindre förmögenhet för att få träffa oss och utforska detta fantastiska land. Tillsammans har vi varit ute på en safari (resa på svenska för er som inte är så bevandrade i det Kiswahiliska språket) som har varit så fantastisk och lyckad så att jag har svårt att beskriva det i ord. På 5 dagar besökte vi Serengeti, Ngorongorokratern och Lake Manyara innan vi avslutade med några dagar på Zanzibar. Jag får ta bilder till hjälp för att beskriva vår odysée.

Vi flög första dagen till Arusha där vi övernattade. Det regnade i Arusha och vi var lite spända på hur det skulle bli men Elliot och Leon hade humöret på topp.

Håll i hatten!

Håll i hatten 2!

Vi åkte till Ngorongoro där vi skulle övernatta första dygnet. På vägen dit stötte vi på några djurgårdare.

När vi var framme var det dags att instalera oss i våra rum. Vi bodde på Serena lodges hela safarin och jag tror nog aldrig att vi kommer att bo lyxigare någon gång. Utsikten från rummet var magnifik även om Leon tycks ha hittat något intressantare.

Elliot däremot beundrar utsikten över kratern.

Och det var det här han såg. Ngorongorokratern är 260 km2 stor. Den är en av de få ställen där du kan se noshörningar, speciellt den svarta noshörningen. Det lever ett 20-tal noshörningar i kratern. Kratern var en gång för si så där en 2 miljoner år sedan en vulkan som var på samma höjd som Kilimanjaro, dvs ca 6000 m. Nu är den i stället ca 500 meter djup och är en plats som dess invånare funnit sig tillrätta i och det är väldigt få av dem som någonsin lämnar den.

Så åkte vi då ner med vår safaribil. Vi tog bort taket så att man kunde stå upp och få perfekt utsikt.

Elliot spanar och fick bl.a se...

Zebror...

och lejon.

Nästa dag bar det av mot Serengeti, Tanzanias största nationalpark. längs vägen spanade vi in giraffer. Verkar som dom spanade in oss också.

Vi stannade också till i en Masaiby där vi välkomnades med traditionell dans. Både männen..

och kvinnorna välkomnade oss.

Masaierna har en speciell sorts dans där det gäller att hoppa högt. Det sägs att de mäter sin manlighet på det sättet.

Så här ser deras bostäder ut.

I den här hyddan bor det sex kvinnor. Männen och kvinnorna bor i olika hyddor.

Byn har också en förskola som vi blev bjudna att besöka.

Här är eleverna.

När vi åkte dit vi skulle bo åkte vi över stora slätter och överallt man kollade såg man gnuer. Vi var där under en tid då miljontals gnuer migrerar. Ibland kunde man inte se slutet på hjorden.

Tidig morgon i Serengeti. Leon och vår nya kompis Mr King är redo för dagens äventyr.

Veronica var också redo för safari, liksom...

Mathias.

Det var en heldag och vi fick en fin start när vi stötte på fem geparder.

Den här elefanten strök förbi på en meters avstånd och alla i bilen höll andan. Då sa Mr King, "It's ok , she's my friend".

Här har vi hittat ett lejon som kalasar på en zebra.

Då blir man törstig.

Vi var också hungriga. Och då var Serena Serengeti det perfekta stället att vara på. De hade en lunchbuffé som var från himmelen sänd.

Sedan var vi redo att kolla på mer djur, bl.a...

Flodhästar och krokodiler.

Vi hade också turen att stötta på en leopard vilket kompletterade the "Big Five", dvs att man sett, lejon, vattenbuffel, noshörning, elefant och leopard. Noshörningen fick vi tyvärr inget bra kort på, men det var i och för sig inte så lätt då den satte igång att jaga oss och t.o.m Mr King blev lite spak tror jag.

Heldagsafari tär på krafterna.

Efter att vi varit två dagar i Serengeti åkte vi mot nästa mål som var Lake Manyara. Serena lodge i Lake Manyara låg på en höjd med perfekt utsikt över sjön och parken. Inte minst från poolen..

I parken stötte vi bl.a på fler djurgårdare.

Vi hade också turen att få se en flodhäst på grönbete. De ligger mest och slöar i vattnet annars och man ser inte så mycket av dem.

Nästa morgon körde Mr King oss till flygplatsen för vidare färd mot Zanzibar. Vi var ju så klart tvugna att ta ett gruppfoto med vår eminente guide.

Efter ca en timmes flygfärd landade vi på resans andra delmål, Zanzibar. Första natten bodde vi i Stone Town på hotel Tembo. Vi hade vant oss med en viss standard på resan men Tembo levde upp till sitt rykte och gjorde ingen besviken.

Som synes.

Tidig morgon i Stone Town. Utanför Tembo var vattnet redan fullt av badande barn.

Sedan bar det av till Karafuu. där vi skulle bo under resterande tid. De hade en trevlig pool men om man hellre ville bada i Indiska Oceanen så var det inte många meter man behövde gå. I poolen hade de i och för sig en bar där man kunde sitta på stolar nersänkta i vattnet och svalka sig med valfri dryck...

När vi inte badade och solade och spelade så åt vi. Här har vi buffékungen.

Sista kvällen hade vi show. Här utför jag och Elliot det klassiska hattricket. Vi ackompanjerades av...

Leon som hade köpt en ny trumma.

Sedan gratulerade vi varandra till en fantastisk semester.

Alla var överens om att den inte kunde varit bättre!

Sawa, vi hörs snart igen.

Kram,

R o V

Första besöket på ingång!

2007-03-26T03:05:00.000-07:00

Hej.

Jag får rapporter från Norden om att våren nalkats er så smått. Vi glädjs så klart med er och saknar så känslan man oundvikligen får när våren gör sitt intåg. Jag kommer ihåg en dag i april förra året när jag och Thomas Wennberg hade släppt iväg kvinnorna på shopping och själva hade hittat den provisoriska uteserveringen på Pustervik. Solen värmde både själ och sinne och vi hade verkligen svårt att slita oss för den middag som skulle stunda den aftonen. Det kändes just där och då som en bättre idé att ta ett par öl och någon irish till i det sköna solskenet.

Här rullar det på utav bara farten. Jag har nu avslutat basketligorna och lördagen den 21/4 skall vi ha en grande avslutning på U13-ligan i fotboll. Det innebär så klart mindre arbete för mig och det skall bli skönt för det känns som att jag arbetat 200% ett tag med både ligan och DYOC. Jag hoppas att jag kan koncentrera mig lite mer på att kartlägga barnen igen för det är vi långt ifrån klara med och det behövs. Jag vill också försöka att besöka de barn som är med i DYOC men som bor i familjer. Jag har bara hunnit med att besöka Jasmin än så länge, men min ambition är att besöka alla de nya fadderbarnen och sedan också sådana som varit med längre.

Arbetet i husen går bra. Vi har gjort alla reparationer och målning i Kurasini och vi håller på och jobbar i Chang'ombe. Det enda tråkiga är att sängarna är försenade och det är lite för mycket hakuna matata över den gubben som ordnar de första 15 sängarna. Det är tråkigt och de som drabbas är ju så klart barnen. Jag känner mig själv maktlös och låter de andra ledarna sköta den saken. Förhoppningsvis blir de klara denna veckan, två veckor försenade i så fall.

Veronica har skaffat sig en ny frisyr. Hon gör verkligen sitt för att smälta in här nere med sina afrikanska kläder och sin nya frisyr. Hon arbetar också hårdare än mig med kiswahilin (jag skyller på att jag haft för myckat att göra...) och börjar faktiskt bli riktigt duktig. Tanzanierna tycker det är jättekul att hon anstränger sig och jag tror att hon är ganska populär både på jobbet och bland de som arbetar där vi bor.

Här är hon i sin nya fina afrikanska frisyr.

Ett annat säkert vårtecken är ju allsvenskan som nalkas med stormsteg. Jag tror stenhårt på grönsvart i år och kommer här och nu med ett erbjudande till alla torskar. Jag sätter hundra kronor på att GAIS kommer att ligga band de fyra första vid juni månads slut. Om ni antar vadet så kom ihåg att jag vill ha pengarna innan Roskildefestivalen börjar. Jag kan dock inte anta mer än 10 vad (av logistiska skäl) så först till kvarn...

I morgon kommer Kristina, Mathias, Elliott och Leon på besök. Det har vi längtat efter hela året och det skall bli trevligt. På lördag drar vi på safari till Serengeti, Lake Manyara och Ngorongoro och sedan bär det av till Zanzibar. Sicken semester!!

Jag återkommer snart med rapporter om hur det går i husen och hur vår resa varit.

Sköt om er mina vänner!

Rino

Fortfarande sommar.

2007-03-13T13:15:00.000-07:00

Hej allihop!
Här på södra halvklotet har vi högsommar just nu. Det är egentligen precis vad jag drömt om, att få gå i kortärmat mer än två månader om året och att aldrig frysa. Måste dock medge att det blir väldigt varmt emellanåt. Men man vänjer sig med 35-40 + i skuggan också så klart. Kan man leva i ett klimat där 15 minus inte är något ovanligt så är det väl klart att man skall kunna stå ut med lite värme. Nu har regnen börjat komma lite smått och då kyls luften ner tillfälligt. Jag tror i och för sig att min kropp har vänjt sig med andra gradnivåer, man fryser ju för kattsingen om det är under 25 grader i sovrummet!

Det är ju så klart vardag här också om än på andra sätt än hemma i Sverige. Ibland vaknar man dock till och fattar att man faktiskt bor på en annorlunda plats än vad man är van vid. Igår var en sån dag då jag såg massa saker som man bara måste häpna över och garva åt.

Jag såg bla en kille som kom gående obekymrat med en skål med akvariefiskar på huvudet, dessutom hade han en under varsin arm också så han hade inte kunnat rädda situationen om han skulle tappa skålen han hade på huvudet. Men han såg stadig ut. Sen såg jag en karl som kom gåendes naken. Senare såg jag en bilskolebil som var så rutten att de hade skrattat åt den på skroten i Sverige.

Vad det gäller trafiken så tror jag att jag börjar komma in i det mer och mer. Det gäller att ha en ängels tålamod i vissa situationer medan man vid andra tillfällen måste släppa alla hämningar och bli den där dåren som man normalt själv hade hytt med näven åt och idiotförklarat i otryckbara termer. Idag körde jag mot enkelriktat och på fel sida genom en korsning annars hade jag nog suttit kvar där ännu. Dessa situationer uppstår då trafikljusen inte fungerar och polisen också lyser med sin frånvaro. Då är attack bästa försvar annars blir man uppäten levande.

Om ni undrar hur det går med vårt insamlingsprojekt så kan jag berätta att det arbetas för fulla muggar på många fronter. Vi har beställt sängarna, jag har haft en målare i husen för att beräkna åtgången av färg.

Här är Mr Melisa som hjälper oss att beräkna hur mycket färg som kommer att gå åt till att måla husen invändigt.

Här är Mr Rino som visar kalsongerna.

Några grabbar mäter och beräknar hur mycket myggnätt vi behöver till fönstren. Visste ni att Malaria dödar ca en mijon människor i Afrika varje år?

Vi har också haft hantverkare från Veronicas skola på plats för att hjälpa oss beräkna vad det skulle kunna kosta att göra de olika sakerna vi vill. Jag tror att efter att vi har målat och satt in nya sängar med madrasser och myggnät så är en uppfräschning av toaletterna på prioriterings listan. Vi får helt enkelt se hur mycket pengar det kommit in. Vi har inte gjort den sista kollen än men det verkar som att vi (ni) har skrapat ihop ca 45000 kr som vi kan spendera. Det innebär ca 7,5 miljoner Tsh. Sängarna med madrasser och myggnät kommer att gå på ca 3,5-4 miljoner. När jag får tid så kommer jag att skriva något mer utförligt och visa bilder från arbetet.

Vi var hemma hos ett av fadderbarnen här om dagen. Det är en liten flicka som heter Jasmin och är 6 år. Hennes mor har velat att vi skulle besöka dem enda sedan vi tog in Jasmin i FAB. I lördags så tog vi oss äntligen tid och åkte dit och hälsade på.

Här är vi på väg till Jasmins familj. Notera vem som kan bära på huvudet utan att hålla i med handen.

Familjen består av 5 barn varav det ena barnet har två egna barn också. De bor i ett hus med ett litet vardagsrum och ett litet sovrum.

Här är Jasmin tillsammans med sin storasyster som har två egna barn.

Pappan är död och mamman försörjer familjen genom att fritera potatischips som hon ibland säljer till lokala affärer. Trots att hon tjänar mycket lite på detta så har hon faktiskt lyckats att betala äldste sonens skolavgifter vilket är imponerande.

Här är Veronica med Jasmins mor och den ene storebrodern. Till höger ser ni köket. Där är en skål med potatis och en panna med olja som hon friterar potatisen i efter att hon skivat den. Det är familjens levebröd.

De fick ett kort på Jasmins faddrar och vi pratade lite om dem. Sedan ville mamman visa sin tacksamhet för att vi hjälper Jasmin så hon gav mig en tupp! Detta är en riktig ära här och jag kände mig väldigt ödmjuk inför denna kvinna som kämpar så för att hålla samman sin familj och för att försörja dem. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med tuppen så jag bad dem ta hand om den så länge. Jag borde nog åka dit någon dag snart för att hämta den så att de inte tror att jag är otacksam.

Jasmins mor ville visa sin tacksamhet för att hon får hjälp att gå i skola så hon gav mig en tupp! En mycket stor ära förstås. Jag döpte den till Christer efter Jasmins ena fadder.

I övrigt så kan jag berätta att tiden går snabbt. Vi får besök av familjen Gillerstedt om ca två veckor och det längtar vi verkligen efter!

Hoppas att den härliga våren kommer till er snart.

Ja just det ja! Vi har haft en födelsedag i familjen igen. Grattis på 10 årsdagen den 7/3 Sofie!

Här är Sofie på väg till stranden. Kommer du ihåg Sofie? Det var en fin dag.

Sawa. Sköt om er, vi hörs snart.

Rino

När katten är borta...

2007-03-11T06:49:00.000-07:00

När Rino var i Sverige var jag på skolresa med hela årskurs 7. Vi åkte till den gamla slavhandelsstaden Bagamoyo för att se på historiska byggnader med vackra dörrar och mäta vattenflödet i floden Ruvu, som förser Dar es Salaam med sötvatten.

Dessutom var vi och tittade på salinerna utanför staden. Det var väldigt vackert.

Andra hälften av veckan var vi i en liten regnskog utanför Dar es Salaam och campade. Eleverna skulle få se hur man hugger ner regnskogen runtomkring staden och fundera på vad man kan göra åt det. Många här använder träkol som bränsle, fast det finns stor tillgång på gas, men det är ju som alltid priset som avgör. Att campa var ju nytt för de flesta av mina elever så det var ju ett syfte i sig att ge dem en ny upplevelse.

Efter skolresan var man ganska sliten och trött och så följande helg unnade jag mig en klassisk thaimassage. Det var i sanning en ny upplevelse. Enligt min smak inte så njutningsfullt just de 90 minuter som sessionen pågick, men efteråt kände jag mig lätt som en fjäder. Möjligen hade helhetsupplevelsen med det att göra - jag var på hotell Kilimanjaro Kempinskis spa, där jag fick en hel "badrumssvit" med jacuzzi, ångbad och bastu mm, gott ingefärste och mjuk pyjamas. Efter den lyxsejouren åkte jag till barnen på Moder Teresas. Behöver jag skriva något om kontraster...?

Den senaste veckan har mitt liv fått en ny mening - jag har börjat undervisa några av ledarna i Rinos projekt, samt ett par av våra vakter i engelska! Det är väldigt roligt. Vi får vara i ett klassrum på min skola och bara det är en fantastisk upplevelse för mina elever. Aldrig har jag haft så tacksamma elever. Det är fem män i 28-årsåldern och efter varje lektion så säger de "thank you, teacher" och säger hur glada de är att få undervisning, även om de också uttryckt att jag gått lite fort fram ibland. Nästa vecka ska jag ta det långsamt (swahili; polepole).

Insamling och Strömstadbesök

2007-02-27T03:52:00.000-08:00

Hej!
Vi lever och har hälsan om ni börjar att tvivla. Själv har jag varit i Sverige de senaste 10 dagarna och Veronica har varit ute och rest med sin klass.

Anledningen til varför att jag åkte till Sverige var att jag saknat kyla och snö, och det fick jag med råge... Tur att jag hittade mina långkallingar!

Egentligen åkte jag ju hem då för att träffa min familj och det passade bra denna vecka eftersom Veronica var borta och ligan hade uppehåll då IST var stängt.

Veckan utvecklade sig dock även till något annat, nämligen en stor insamling. Jag hade ju redan initierat en sådan men när jag kom hem träffade jag min gode vän Jonas " Krabba" Andersson och vi spånade lite vad vi kunde göra när jag ändå var hemma. Detta mynnade ut i en alldeles fantastisk insamlingskväll på Restaurang Kontoret i Strömstad. Vi åkte runt under veckan för att styra upp saker, b.la var vi med i Strömstad Tidningen och Radio Prime. Tobias Hallström på Texthuset hjälpte oss att göra riktigt snygga affischer för att annonsera. Daniel på kontoret lät oss vara där och skänkte en summa pengar. Underhållningen stod Martin "Trubadurn" Karlsson för och MÄBE kom också och spelade fyra låtar med bravur, han en platta på gång och det låter lovande må jag säga. Martin skänkte hela sitt gage till insamlingen och jag måste också säga att den gode trubadurn nog heller aldrig har låtit bättre. Det var en grym låtlista med mestadels countryinfluerad musik.

Kvällen var kort och gott en succé. Många vänner hörsammade mitt upprop och kom ner och hade en trevlig kväll samt skänkte pengar till insamlingen. Även gäster som inte kände till insamlingen från förut bidrog och skänkte från hjärtat.

Under kvällens lopp samlade vi ihop 17 500 kr! Ja ni läste rätt, sjuttontusenfemhundrakronor! Det var skyhögt över min och Krabbas förväntan och man blir stolt och rörd.

Detta innebär att vi nu med de pengar som strömmat in tidigare och som kommer att strömma in under veckan nu har samlat in 40 000 Kr. Det är kort och gott fantastiskt!

Dessa pengar kommer nu inom en snar framtid att investeras i de saker som jag nämnt tidigare. Summan är ansenlig och kommer troligen att räcka väldigt långt. Jag och Veronica kommer under lördagen besöka husen när alla barnen är där för att prata med dem om vad de behöver mest. Vi kommer att mäta och se hur många sängar vi behöver köpa, vi kommer att prata om vad de vill ha för färger i husen, se över vilka köksredskap som vi skall köpa. Vi kommer att prata med hantverkare för att se hur vi kan göra tak över utegården. Det kommer och bli oerhört kul att göra detta och att involvera barnen också. Förhoppningsvis kommer vi att lära känna dem lite bättre med.

Insamlingen kommer att pågå V 9 ( denna vecka) ut, sedan kommer vi att räkna ihop resultatet och efter det åker spenderbyxorna på. Håll utkik i lokalpress och på denna blogg!

Det enda som jag är missnöjd med är att jag inte fick tagit några bilder inder kvällens lopp men man kan inte gräma sig för mycket över det efter ett sådant resultat. Nästa år återkommer vi med en liknande grej men då skall vi styra upp det tidigare.

Återigen, STORT TACK till alla som ställt upp och hjälpt till med eller skänkt pengar till insamlingen!

Sköt om er!

Kram!

Rino

En helt vanlig helg i Dar

2007-02-03T08:36:00.000-08:00

Det finns egentligen inte så stort nöjes/kulturutbud här Så på helgerna förutom att åka till stranden eller gå på restaurang så brukar jag också åka till Moder Teresas barnhem. Det jag gör där är egentligen mest att ge barnen närhet och uppmärksamhet och att jag försöker prata med dem och leka lite. Tack till alla som donerat leksaker. Vi hade med oss nästan en hel resväska full från Sverige! Och här är lite bilder på barnen:

Potträning.

Här är jag tillsammans med David och Nixon.

Sen brukar man simma några vändor i poolen och kanske se en film (oftast piratkopior förstås). Häromdagen såg vi dokumentären "An Inconvenient Truth" som handlar om växthuseffekten och miljön. Tänkvärd. Den borde alla se! Sen såg vi förresten "Babel". Kanske ni redan har sett den. Om ni har det kan ni väl berätta slutet för oss, vår kopia tog slut när det var 20 minuter kvar av filmen...men den var bra tills dess.

Idag har jag varit på marknad och köpt tyg i en stadsdel som heter Kariakoo. Där finns det flera stora marknader. Där är det också alltid mycket folk och en del ficktjuvar så för att vara på den säkra sidan la jag pengarna i behån! Sen fick jag liksom trixa upp dem när jag skulle betala.

I övrigt hinner man oftast kolla lite nyheter också. Här kan ni också läsa nyheter från Tanzania. Självklart går jag också in på gp.se och jag hoppas inte ni missat Anna Mannheimers senaste krönika. Den tycker jag är SUPER!! Och inte minst alla ni Lundellfans - medge att hon har en poäng! Läs och njut!!!

Förresten, ormen vi hade i badrummet var troligen en burrowing viper "-bebis". Hoppas att det var den enda vi kommer träffa på i badrummet. Vissa saker är dock sig lika - vi ska äta kall pizza nu till exempel.
Veronica

Insamling

2007-02-03T08:11:00.000-08:00

Hej!
Jag lovade ju att jag skulle berätta mer om det som vi arbetar med här nere, vi vill ju inte att ni skall tro att vi bara ligger på stranden och dricker Piná Colada (måste dock erkänna att det ofta känns som vi är på semester, speciellt på helgerna).

Nåväl, vi skulle ju prata om mitt jobb. Idag berättar jag om mitt arbete med DYOC och FAB. Ligan får jag berätta om en annan gång även om jag vill att ni skall veta att jag tycker det är något av de mest givande sakerna jag arbetat med i hela mitt liv.

I förra veckan la jag ut en film med dessa killar på YouTube. Killarna heter i ordning Paolo, Ally och Muhamed och de är alla tre i det närmaste tvättäkta gatubarn. De kommer från riktigt fattiga förhållanden och har bara gått i skolan sporadiskt eftersom föräldrarna inte har råd att betala. Jag träffade dem första gången på en av de första av DYOC's fotbollsträningar som jag var med på. Jag hade med mig en liten digitalkamera som man kan spela in filmsnuttar på och spelade spontant in en kort filmsekvens som jag gillade så mycket att jag var tvungen att lägga ut på nätet så att ni andra får se också.

Filmen spelades in i augusti och sedan dess har mycket hänt men ändå inte. Ett av barnen har varit mycket sjuk i malaria och lunginflammation. Jag har träffat dem många gånger och sett dem spela fotboll men de har inte gått i skolan under hösten.

Nu är jag dock mycket glad över att kunna säga att alla tre har börjat skolan från och med januari. Jag skulle vilja säga att de får ta del av den positiva trend som både FAB och DYOC är inne i nu. Åtta nya faddrar har anmält sitt intresse den senaste månaden och jag är optimistisk och tror att den siffran kommer att utökas framöver. Andra har valt att sponsra utan att vara faddrar vilket ju självklart är lika uppskattat. Vi har arbetat jättemycket med att förbättra organisationen och samarbetet mellan Tanzania och Sverige och jag tycker vi har lyckats bra. Den som skaffar ett fadderbarn genom FAB skall alltid vara uppdaterad i vad som händer med "sitt" barn och i hela projektet och jag tror att det är jätteviktigt i sammanhanget.

Paolo, Ally och Muhamed har nu börjat på Good Shepherd. Det har även Happiness gjort, allt tack vare sina fadderföräldrar.

Eftersom jag själv är på plats och har god insyn så kan jag se var pengarna hamnar och var dom behövs mest. Jag har därför tagit initiativ till att göra en personlig insamling till projektet. Denna insamling syftar till att vi under en kortare tid samlar ihop en summa pengar som vi använder oss av direkt och till mer vardagliga ändamål. De planer jag har nu är att fräscha upp husen. Jag vill köpa målarfärg så att vi kan måla om invändigt. Jag vill också köpa våningsängar så att barnen inte längre behöver att ligga och trängas tre/fyra stycken på de slitna gamla maddrasser de har nu. Vidare vill jag rusta upp deras utegårdar så att de kan sitta ute och göra sina läxor och när de umgås. Jag tänker mig att vi skall bygga något slags skydd på en del av gården så att de kan ha skydd mot solen eller regnet när det kommer för den delen. Jag vill även köpa bättre köksutrustning till husen (jag vet inte om ni skulle skratta eller gråta om ni såg den utrustning de har nu).

Vi har redan genom några välvilliga sponsorer blivit lovade ca 20000 svenska kronor vilket är ett mycket bra startkapital så klart!

Jag vet att många har uttryckt att man vill hjälpa projektet och nu har ni alla en gyllene möjlighet. Min tanke är att vi skall göra insamlingen under 2-3 veckor och sedan använda de pengar vi då fått in till att förverkliga ovanstående ändamål. Samla in pengar av arbetskollegor, i pokergäng, herrklubbar, spelbolag, idrottsklubbar, familjen, på krogen, i syjuntan eller varhelst i övrigt ni rör er dagligen eller frekvent.Många av era vänner vet vem jag är, berätta om projektet och insamlingen så väcks förhoppningsvis även deras lust att vilja hjälpa till. Det behöver inte vara några större summor man bidrar med men när pengarna slutligen läggs på hög så visar det sig säkerligen att vi kommer att kunna göra stor nytta. Det känns skönt att hjälpa och jag lovar att ni kommer att känna ett stort välbefinnande och kanske också lite stolthet när ni får se resultatet i slutändan.
Ta omedelbart bums kontakt med mig på rino.johansson@gmail.com och anmäl ert intresse för att hjälpa till med insamlingen så kommer jag även att ge mer upplysningar. Ni kan även ringa mig eller skicka SMS till 00255787058529.
Jag föredrar ju såklart att ni kontaktar mig men om jag inte hört av er inom någon vecka eller så är det min plikt att kontakta er och påminna om det obrottsliga vänskapsband som binder er till mig.

Nåväl vi får anledning att återkomma i ämnet framöver när kapitalet är bärgat och det är dags att summera och senare spendera.

Vill bara avsluta med att berätta att jag kommer på mig själv att tänka på engelska ibland. Ni läste rätt, jag tänker på engelska! Rena rama Anita Ekberg och Dolph Lundgren fasonerna och jag måste säga att jag blir rädd för mig själv.

Men jag är rätt duktig också ibland. Häromdan dödade jag t.e.x en orm som hade förvirrat sig in i badrummet.

Ja just det ja, åsså träffade jag visst Tanzanias förbundskapten idag. Han sa att han är jätteintresserad att höra mer om fotbollsligan så han gav mig sitt telefonnr och sa att jag skulle komma förbi hans kontor när jag har tid. Jag tror att jag kanske tar och masar mig dit någon dag.

Sköt om er där uppe på norra halvklotet.

Vi hörs snart!
Rino

Grattis Ida 8 år!

2007-01-25T05:44:00.000-08:00

God afton!
Idag säger vi grattis till brorsdottern Ida 8 år. Det känns som det var igår som hon låg som ett litet knyte och sov på Veronicas bröst. Nu har hon blivit lite större men hon är fortfarande en riktig glädje spridare och vi tycker otroligt mycket om henne.

Grattis på födelsedagen Ida och tusen kramar från oss här i Tanzania!

Så här ser hon ut!

Här är ett annat fint kort.

Färdig skojat. Här är hon sockertoppen!

Livet på landet.

2007-01-16T12:04:00.000-08:00

Jambo!
I Dar es Salaam är det en oändlig sommar, temperaturen ligger nu mellan 30 och 35c på dagarna och mellan 25 och 30c på nätterna. Solen skiner oftast och det blåser faktiskt sköna vindar från havet. Man kan inte klaga med andra ord.

Vi skulle vilja tacka alla som visat sina sympatier i den svåra tid som har varit. Både här på bloggen och på andra sätt. Vi är verkligen välsignade med många fantastiska vänner och det är vi tacksamma och lyckliga för.

Vi började att arbeta igen den 8/1 och upptäckte då att fredagen första veckan var ledig. Det skulle firas Zanzibar revolution day till minne av då man ändade arabernas styre på ön i början på 1960-talet. Vi bestämde oss för att vi behövde en liten semester så vi bokade en långhelg på Zanzibar. Denna gången beslöt vi oss för att prova norra delen av ön och bokade rum på Sunset Bungalows i Kendwa. Vi hade en riktigt fin helg med bad, snorkling, god mat och en och annan kall öl.

En av mina bröder frågade mig vad som är så speciellt med Zanzibar och jag kom på att det inte är så lätt att beskriva. Jag tror att många saker här i livet måste man uppleva för att förstå och det gäller inte minst Afrika. Jag beskrev i alla fall Zanzibar som en paradisö med vita stränder och turkost vatten med fanastiska bad. Jag kom dock på att mycket av upplevelsen är ju att se saker när man färdas genom ön också. Man åker genom byar där vardagen har sin gång, man åker igenom ett landskap där det normala växtlivet är de frukter som vi bara ser i affären hemma. Bananer, mangos, kokosnötter etc. Det finns en blandning av arabisk, indisk och afrikansk kultur som är ovanlig och spännande. Allt är så annorlunda mot det man är van vid att man inte kan sluta att förundras.

Jag är säker att vi kommer att åka till Zanzibar många gånger och bara att vara medveten om att man kan göra det när man känner för det kan få en att känna sig lyckligt lottad.

Jag vet att ni är trötta på att se bilder från sol och bad men vi ville bara visa stranden i Kendwa...

Och det det turkosa vattnet... Bortse från dunderklumpen på bilderna.

Största staden på ön heter Stone Town och är i sig själv värd ett besök. Den står med på UNESCO's världsarvslista och de gamla delarna av staden byggdes mellan 1500 och 1700. Stonetown är kanske den enda fungerande historiska staden i Öst-Afrika och stora delar ser ungefär ut som det gjorde för 150-200 år sedan. Om man så bara har en liten historisk ådra i sig så tror jag att man finner staden fascinerande. Vi spenderade bara en halv dag i Stonetown vilket kanske är lagom eftersom den historiska delen inte är så stor till ytan och försäljarna kunde vara riktigt jobbiga ibland. Jag kommer dock jättegärna tillbaks. Det är nog också så att det mesta här i livet åtnjuts bäst i lagom doser (vilket jag villigt erkänner att jag kanske inte alltid är rätt man att predika över).

Dörr i Stone Town.

Gränd i Stone Town.

Dhow, en typisk Zanzibar båt.

Zanzibar har ett mörkt förflutet. Ön var föremål för en omfattande slavhandel. Här hölls slavarna fastkedjade i väntan på att säljas. Det kunde finnas mellan 50 och 100 människor i ett sådant här rum enligt vår guide.

Nu skall jag följa mitt eget exempel från ovan och spara på tangenterna till en annan dag. Jag lovar att vi skriver snart och då blir det lite mer vardag. En vardag som vi trivs mycket bra med just nu och som vi tycker att det är kul att dela med oss av.

Här kommer är liten aptitretare från det som jag sysslar med. Jag berättar lite mer om vilka killarna i filmen är nästa gång.

Sköt om er!

Rino

Sorg.

2007-01-08T13:45:00.000-08:00

Hej.
Mycket vatten har flutit under broarna sedan det skrevs på denna blogg senast. Vi lämnade Tanzania den 1/12 för att ge oss ut på vår livs tyngsta resa. Den tog oss till Skee, Bohuslän för att ta farväl av min far, Leif Johansson. Vi hade precis en vecka tidigare fått det overkliga beskedet att han led av obotlig cancer och att han inte hade lång tid kvar att leva. På ett ögonblick vändes våra liv upp och ner.

Leif lämnade oss den 18 december. Han dog i sitt hem och han hade inte några egentliga smärtor. Jag fick möjligheten att vara tillsammans med honom under de två sista veckorna i hans liv och det är jag oerhört tacksam för. Begravningen var mycket fin och släkt och många vänner kom för att ta ett sista farväl.

Sorgen sitter ännu som en tagg i hjärtat och det finns nog inget botemedel för det. Minnena har vi dock alltid kvar och jag vill tro att man dämpar sorgen genom att låta dessa leva. Vår far är borta men han finns ändå här, i våra hjärtan, alltid.

Jorden fortsätter att rotera för oss som är kvar. Det finns fortfarande många glädjeämnen här i livet och ett av dom stavas Albin. Albin tyckte mycket om sin farfar och att den kärleken var ömsesidig var det inga tvivel om. Idag fyller Albin 3 år och från Tanzania skickar vi en stor KRAM!!! Grattis på födelsedagen kompis!

Glöm inte att fortsätta kolla bloggen, vi kommer att vara flitigare framöver.

Sköt om er!

Rino

Moder Teresas barnhem

2006-11-26T08:39:00.000-08:00

Hej! Nu var det ett tag sedan jag skrev. Allt rullar på och det funkar bra på jobbet. Genom min arbetsplats har jag kommit i kontakt med Moder Teresas barn/ålderdomshem. Några dagar i veckan försöker jag åka dit för att leka och hjälpa till med barnen. Hemmet ligger i en fattig förort och är som en liten oas. Där lever ca 50 barn, en hel del gamla människor, samt några handikappade barn och vuxna. När man kommer dit så möts man människor som ler och är vänliga trots sitt olyckliga öde. Jag åker dit en gång i veckan med några elever från min skola, men åker även ett par gånger i veckan på egen hand. Jag har nästan blivit beroende av att åka dit. Barnen är helt underbara, men svältfödda på kärlek och närhet. De kastar sig på en när man kommer och sätter man sig ner har man två barn på varje knä, ett par som klamrar sig fast vid armarna och sen en eller två som pillar en i håret. Håret får alltid en del uppmärksamhet förstås.

Häromdagen tog jag med några böcker som vårt bibliotek donerade. Dessa var mycket populära! Jag visade dem för 1-3åringarna och när de hade tittat färdigt i dem sprang de omkring med dem som tak över huvudena. Det var en härlig syn! Det behövs inte mycket för att de ska bli glada, men som alla barn behöver de ju viss stimulans för att utvecklas. Det får de inte så mycket av där. Av förklarliga skäl förstås, eftersom det inte finns så mycket personal så kan de inte ägna sig åt att försöka ge barnen närhet eller språklig träning, utan de måste fokusera på att sköta det praktiska. Alla äter samtidigt - då sitter de på rad på små plaststolar och personalen matar ett par, tre stycken samtidigt. När de ätit upp all mat får de en kopp dricka och sen är det av med blöjorna. Då åker pottorna fram och så sitter barnen på en ny rad, fast på pottorna. Det ser ganska roligt ut. Jag vet inte hur länge de egentligen sitter där, för det är ett ganska bra tillfälle att passa på att gå. Barnen fokuserar på något annat, plus att de inte gärna kan resa sig och springa efter. Medan de sitter på pottan passar personalen på att torka golvet. Mycket praktiskt som sagt.

Moder Teresas är en plats som man både blir glad och ledsen av. Det sätter perspektiv på livet att vara där och det känns ibland som att det egentligen är där jag skulle vilja vara jämt. Jag hoppas att jag kan ge barnen lite kärlek, ömhet och uppmärksamhet den tid jag är där för de ger mig så otroligt mycket. Jag är glad att jag har hittat en möjlighet att försöka göra någon nytta här och inte bara vara en rik mzungu.